* * *
Den som i Nihilistiskt credo söker en lärobok i nihilism söker förgäves. Vad man däremot kan hitta är stråk av författarens egen radikala brist på ortodoxi, en programmatisk icke-programmatik.
Gylllenstens uppfattning är, att det är bäst att inte förbinda sig till en ideologi: att vara beredd att vara idémässigt otrogen, att bevara sig fri från de teorier som gör anspråk på helhetsförklaringar.
Det innebär inte att han avsvär sig åsikter. Åsikter har han. Men han sätter dem inte i samband med eller som en följd av en viss lära, ty varje lära blir en avgud. För att använda en av mina favoritmetaforer, så ser han terrängen och anpassar sig till den, men misstror varje karta som gör anspråk på att skänka överblick och förklaringar.
På tal om politik skriver han:
"Varje tolkning innebär att man formar sig en bild av vad som föreligger, och en bild innebär ett skapande; den är fylld av värderingar, av dolda avsikter och personliga bekännelser och upplevelser."Och mer allmänt:
"En av kärnpunkterna i mitt författarskap, som jag ser det, är motviljan och polemiken mot det definitiva."Skepticismen mot färdiga system får agera ledmotiv i flera av de artiklar och essayer som utgör Nihilistiskt credo. Textsamlingen i sig spretar åt många håll. Tre av texterna uppehåller sig vid Sören Kierkegaard, en tänkare som för Gyllensten uppenbarligen har stor betydelse, fastän Gylllensten själv inte är religiös.
För honom är Gud död, och därmed har "människorna själva [...] makt att förbjuda och att tillåta." Där har, menar han, författarna en möjlighet att anlägga sina perspektiv.
Andra texter förefaller djupa, men huruvida de verkligen är det, eller blott dunkla, undandrar sig mitt bedömande.
* * *
Gyllenstens författande är sökande och hållningslöst experimenterande. Han skriver:
"Jag söker ett sätt att beskriva världen och mitt eget förhållande till den, så att jag kan försonas med dess villkor utan att blunda för allt sådant, som uppreser sig mot min vilja."Nog anar vi existentialismen här? Subjektet ser ut på världen, en omvärld hon inte kan frigöra sig från, och försöker klä den i ord, försöker göra den uthärdlig. Själva formulerandet av omvärlden blir för Gyllensten ett verklighetsgörande av densamma.
"Så som ens kropp sträcker sig så långt ens fingrar når, dit och inte längre men också ända dit, så sträcker sig ens verklighet, som man verkar med och inom, just så långt som ens ord når."Själva subjektet självt utsätter Gyllensten för sin kritik. Han skriver om hur själva personen är "en mask" och att det där bakom finns "ett hål", som ständigt påverkas av det yttre. Det är först i interaktionen med detta yttre som människan blir kreativ och bryter av från sitt naturliga tillstånd ociviliserad lojhet, ett vilotillstånd.
* * *
Gyllenstens anti-programmatiska, oortodoxa hållning är djupt intagande. Den består inte i avslagen indifferens till omvärlden, men han vägrar att anta en världsförklaring, vare sig den kommer i politisk, filosofisk eller religiös form.
Författaren agerar utifrån partikulariteterna, inte utifrån ett system som säger sig äga svaren redan på förhand. Gyllensten förefaller anse att sådana anspråk leder till att systemet fungerar som en avgud. Det är fara värt, tolkar jag honom, att det abstrakta, abstraherande systemet då antar verkligare form än verkligheten själv. Att dess profetior blir tillförlitligare än tillvaron såsom den utvecklar sig.
Dit kan jag följa Gyllensten. I hans nattsvarta eller tröstande tanke om livet kan också min egen fragmentariska livshållning finna genklang. Han skriver:
"Ofödd och otänkt var jag innan jag blev till, och död är jag sedan, och mitt liv är ett litet moln av gnistor som sprakar i ett mörker så att till och med själva molnet mest består av mörker och minst av hetta och ljus."Nihilistiskt credo inbjuder mig till fördjupat studium av Gyllenstens författarskap.
– – –
Nihilistiskt credo: Estetiskt, moraliskt, politiskt m.m., Lars Gyllensten. BLM/Albert Bonniers förlag 1964. 99 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar