söndag 22 april 2018

Bokrecension: Trampa vatten | Sven Delblanc

Trampa vatten är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1972.

* * *

Sven Delblanc sitter och skriver på en roman. Men kommer inte riktigt någonvart. Då börjar han istället skriva på den tankebok som fick heta Trampa vatten. Som ett interludium. Kanske en förlossning. Kanske också en distraktion. Han skriver:
"Jag firar min improduktivitet genom att producera en bok, låt vara en oinspirerad sådan."
Resultatet är i vilket fall en serie korta texter i allehanda ämnen, sorterade under rubrikerna "Fragment av en islandströja", "I den politiska marginalen", "På en vetenskaplig institution" samt "Ur en skriftställares dagbok."

Fastän Delblanc vid nedskrivandet bara är i fyrtioårsålden, kan man med gott samvete kalla honom grumpy old man. Han är självkritisk, samtidskritisk, allmänkritisk. Det ligger en trött resignation över hans alster här. Han skriver:
"Jag börjar bli gammal, misslyckad och förgrämd."
Så gisslar han vulgärlitteraturen, ställer sig tveksam till den politiska utvecklingen i landet, gisslar kolleger inom litteraturvetarfältet.

Han rör sig från minnen av sin barndom, via litteraturkritiska artiklar han skrivit, fram till ett fragment av den värld som Stenfågel tillhör, boken han arbetar på. Det är som att Delblanc liksom skriver av sig i Trampa vatten, för att mer kunna koncentrera sig på romanen, och att förlossningen nåtts mot slutet av tankeboken, där hedebyborna får liv i ett stycke utsökt skönlitteratur.

Och på vägen har han tagit upp tankar och satt dem på pränt, gjort dem till litteratur.

* * *

Särskilt intresserar mig Delblancs beskrivningar av livet på den akademiska institutionen. Ur Delblancs synvinkel är det naturligtvis inget vidare med det.

Kolleger hycklar och gör sig till för att vinna anseende. En annan förefaller blivit mer eller mindre tokig. Och studenterna... ja, generellt sett är inte det något kul heller.

Åtminstone Hjalmar Bergman, vars samlade verk han hittar på institutionen, vinner hans gillande. Och Ivar Lo-Johansson, vars Geniet han plockar med sig efter terminens arbete, försedd med bokmärke i form av ett julkort från författaren. Till och med en äreräddning av den synnerligen konservative C. D. af Wirsén, akademiledamoten som skrev litteraturkritik, lyckas Delblanc med i ett av sina fragment.

Trampa vatten är en svartsynt bok som lägger fingret vid Delblancs litterära puls under någon tid i början av 1970-talet. Allt han skriver i boken blir till litteratur. Trött och pessimistisk, ja, men vackert och stilistiskt utmärkt också.
– – –
Trampa vatten, Sven Delblanc. Författarförlaget 1972. ISBN: 91-7054-082-9. 175 sidor.

torsdag 19 april 2018

Bokrecension: "Käre prins, godnatt!" | Lennart Bernadotte

Prins Lennart
"Käre prins, godnatt!" är en självbiografi av greve Lennart Bernadotte av Wisborg (1909-2004). Boken utkom år 1977.

* * *

Det saknas inte furstliga anor när man ser på Lennart Bernadottes liv. Själv föddes han som prins, son till en prins, sonson till Gustaf V. Han var barnbarnsbarn till tsar Alexander II och till Giorgios I av Grekland. Han var barnbarns barnbarn till kejsar Wilhelm I av Tyskland. Hans farbror var den blivande kung Gustaf (VI) Adolf.

Och han växte upp på svenska slott, delvis uppfostrad av kungen och drottningen. Men han skulle komma att stängas ut med besked från hovet och mista sin prinstitel.

* * *

"Käre prins, godnatt!" är Lennart Bernadottes berättelse om sin barn- och ungdomstid. Och det är hans berättelse om personerna som fanns i hans närhet.

Det är ingen munter historia. Boken har drag av uppgörelse. Förväntar man sig försiktigt trippande kring det dåtida hovets personliga angelägenheter förväntar man sig fel. Det är naket och förvånansvärt rakt, stundom en aning bittert, inte sällan ironiskt.

Eftersom fadern prins Wilhelm ofta var utomlands under Lennarts barndom och modern Maria i stor utsträckning försvann ur bilden efter hennes och Wilhelms skilsmässa, kom den lille prinsen att att inackorderas på kungliga slottet i Stockholm, hos farmor och farfar, med barnsköterska och med tiden informator. Ibland fick han tillbringa tid på andra slott: Drottningholm, Stenhammar.

* * *

Lennart kom att avsky Stockholms slott, eller "Fyrkanten" som han kallar det. Uppfostran dirigerades av farmor, drottning Victoria (kallad Amama), enligt ultrakonservativ, strikt och religiös modell. Lennart sticker inte under stol med hur illa han tyckte om farmors sätt att ta sig an hans fostran, men samtidigt tycker han genuint om matriarken.

Entydigare är bilden av farfar Gustaf V. Han skildras av Lennart som nästan uteslutande i besittning av positiva personlighetsdrag. Små detaljer i vardagslivet på slottet gör särskilt intryck: Gustaf V:s matvanor, hans eviga rökning, hans fallenhet för smycken, och hur han — och kanske bara han — kunde markera mot drottningen när hennes uppfostran bringade sonsonen nära tårarna.

Den blivande kungen, ännu kronprinsen Gustaf (VI) Adolf (kallad Gusty), Lennarts farbror, får å andra sidan nästan inga positiva omdömen alls.

Dennes son, Gustaf Adolf (kallad Edmund), Lennarts kusin, var inte heller en favorit. Han verkar ha uppfattat kusinen som snobbig, men skriver samtidigt om att han kände medlidande med honom: att hans självhävdelsebehov kan ha med hans ordblindhet att göra, något som man på den tiden hade mindre förståelse för än nu.

Högst i aktning står fadern, prins Wilhelm, författaren. Först något senare i livet än i den absoluta barndomen verkar de två lära känna varandra, allteftersom de får större möjligheter att träffas och umgås. Wilhelm tycks ha varit betydligt liberalare i sina uppfostringsideal än sin ultrakonservativa moder.

* * *

Så får vi i huvudsakligen kronologisk ordning följa Lennart Bernadottes uppväxt. Han var ett ensamt, hårdkontrollerat barn, med dålig hälsa. Han blir äldre, får börja i en skola utanför slottet, tar studenten, gör lumpen - som avbryts av lunginflammation tre gånger om. Han känner frihetsbehovet öka. I utdragen ur dagboken som Lennart återger i boken återkommer längtan om ett eget hem.

Finalen i "Käre prins, godnatt!" blir prinsens uppbrott från hovet, när hans vilja att gifta sig med den borgerliga flickan och ungdomskärleken Karin inte godkändes av konung och kronprins. Hans ovilja att bryta med henne ledde till att han miste titel och arvsrätt till kronan.

Trots allt hade dock Lennart pappa Wilhelms stöd, även om Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf gjorde vad de kunde för att tvinga honom i annan riktning än den han valt. Ja, jag uppfattar det som att Lennart särskilt lägger siktet mot Gustaf Adolf när det gäller att förklara vems vilja som egentligen var mest drivande i detta.

I Tyskland hade dock Lennart tillgång till slottet Mainau som han via drottning Victoria ärvt av sin farmors mor, storhertiginnan Luise, syster till Kaiser Wilhelm II.

Prins Wilhelm hade redan tidigare överlåtit åt sin son att sköta om det. De unga två flyttar dit och påbörjar ett välbehövligt och omfattande renoveringsarbete, som skulle leda till att slottet och framför allt dess park skulle bli ett stort turistmål.

* * *

Lennart Bernadotte, som senare fick en luxemburgsk grevetitel, berättar alltså i "Käre prins, godnatt!" om tiden från sin födsel till sitt giftermål och tiden strax därefter. Det är värt att reflektera över, att Lennart, trots sin privilegierade ställning, likväl växte upp under omständigheter som var allt annat än bekväma.

Sällan är väl begreppet gyllene bur mer passande än i hans fall. Han hade titel, han hade saker, han hade aktning och berömmelse. Han hade inte frihet, men hans fängelse var inte Långholmen, utan kungliga slottet. Och gallren var inte av järn, utan av konvenans och förväntningar.

Till sist gick det emellertid väl för den lille prinsen. Med moraliskt stöd i fadern kunde han trotsa konung och kronprins och hov och skapa sig en tillvaro där han trivdes. Visserligen på ett en gång furstligt slott i Tyskland nära gränsen till Schweiz, men ändå på hans egna villkor.

"Käre prins, godnatt!" skänker unika inblickar i det svenska hovets ideal och personligheter och livsvillkor under första delen av förra seklet. Som källa till kunskap om detta är den mycket värdefull.

Men dessutom skriver Lennart Bernadotte mycket väl, mycket avvägt, men också vid behov mycket skarpt. Detta är hans version av vad som hände: en krönika över första delarna av hans liv. I vilken utsträckning skildringen är tillrättalagd kan jag knappast bedöma. Men det är inte utan att man känner med den helt unge Lennart, som trycks in i en prinsmall vare sig han nu ville det eller inte.
– – –
"Käre prins, godnatt!", Lennart Bernadotte. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041935-4. 242 sidor.

söndag 15 april 2018

Bokrecension: Krigarens dikt | Artur Lundkvist

Krigarens dikt är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1976. Jag har läst en upplaga från 1979.

* * *

Alexander den store, eller Alexander III, levde ett kort men remarkabelt liv. Han var bara några och tjugo när han efterträdde sin far som kung över det halvhellenska Makedonien. Därifrån drog han ut med sin här och erövrade en stor del av den då kända världen österut. Och några och trettio år gammal dör han som storkung i Babylon, år 323 f.v.t.

Naturligtvis erbjuder hans liv gott stoff till en roman.

Men vad Artur Lundkvist gör i Krigarens dikt är inte att fritt fabulera på verklighetens grund. Boken är i mycket större grad en dokumentärroman, som på antikiserande vis krönikerar Alexanders liv från födelse till död.

Först mot slutet släpper han friare fram fiktionen, när han låter den döende kungen reflektera kring sitt liv och vad det inneburit. I övrigt förefaller Lundkvist att följa historievetenskapens rön kring Alexanders liv nära, så vitt jag kan bedöma.

Dialog saknas nästan helt och när Lundkvist hävdar något om Alexanders inställning är det ofta i form av att Alexander kanske tänkte si eller så, eller att han kan ha tänkt på ena eller andra viset.

* * *

Men formen av dokumentärroman tillåter det historiska skeendet att gestaltas genom skönlitteraturens hela arsenal av beskrivningar och inlevelse.

Lundkvist konstaterar till exempel inte bara att Alexander med sin här genomkorsar en öken: han låter oss förstå mödan det innebar att vandra i hettan, utan mat och dryck. På så vis är Lundkvist en historieberättare, snarare än att han utför historikerns värv.

* * *

Lundkvist väljer ett ganska direkt förhållningssätt till sitt objekt. Han värderar inte, han varken tadlar eller hyllar honom. Omskrivningar finner vi föga av. Han lyfter naturligt fram kungens bi- eller homosexualitet, något som jag misstänker att äldre historieskrivning inte varit lika bekväm med att framhålla.

Något som skickligt stegvis eskaleras är den bekanta bilden av Alexander som orientaliserad gudomlig konung. Framtoningen kunde föga fördragas av de gamla makedoniska och grekiska veteranerna, men förväntades å andra sidan av persiska och asiatiska undersåtar.

Lundström beskriver hur Alexander själv torde ha brottats med sin självbild: i vilken grad, om någon, han var mer än människa, om han var oövervinnelig, hur långt hans förmågor sträckte sig.

Och de sträckte sig långt. Han förmådde sin här att tåga med honom bortåt Himalayas gräns, in i Indien. Men där tog det stopp. Armén vägrade till sist att tåga längre. Lundkvist berättar att när man tillfrågade gudarna var de av samma åsikt, vilket åstadkom att Alexander räddade ansiktet och kunde avbryta expansionen.

Men hans rike utbredde sig ändå över drygt 5,2 miljoner kvadratkilometer, något större än det romerska imperiets största utsträckning några sekler senare. Och när Alexander insjuknade och dog hade han planer på att erövra arabiska halvön. Så blev det nu aldrig.

* * *

Så vad var då Alexanders framgångsrecept?

Av Lundkvists bok kan vi dra slutsaterna att till dem hörde en mycket offensiv strategi, en lojal kärna i hären, och en mycket stor tolerans för de erövrade folkens kulturer och religioner.

Alexander verkar ha strävat efter att identifiera de främmande gudarna med de hellenska gudarna; på så vis kunde han själv anamma dem.

* * *

I dag är Alexander den store en legend. Redan i sin egen tid hade han legender och myter att luta sig emot, som historiska och mytiska spegelbilder av sig själv: berättelserna om Akilles, Herakles och Dionysos tycktes äga relevans som förebilder för hans eget öde. Lundkvist betonar i sin tolkning av Alexanders liv deras betydelse för honom.

Och i Alexanders fotspår följde död.

Själv framstår han som en våghalsig äventyrare med enorma resurser. Lundkvist antyder här och var att Alexander nog kan ha uppfattat sin egen kultur som barbarisk i jämförelse med den kultur han mötte: att han inte alltid var så mycket en  befriare som han kanske själv önskade, utan just erövrare. Vi vågar kanske säga: inträngling.

Men de väldiga slagen innebar stora mängder döda, stort lidande, för just de folk han kanske intalade sig att han befriade. Därför kan Alexanders unika livsöde inte bara bli ett pojkboksäventyr, utan något mycket tyngre, mycket mer sargat. Den persiska prakt som Alexander till sist alltmer tillägnar sig har möjliggjorts av floder av blod, såväl det egna folkets som de besegrade folkens.

Och som om det varit fråga om en grekisk tragedi, så slutar alla dessa uppoffringar tragiskt också för dess anstiftare: på en sotsäng i Babylon i unga år. Och inte långt senare är Alexanders rike uppstyckat av hans generaler. Men hellenismen är spridd, riket slaget i flera delar, och grekernas arvfiende Persien besegrat.

* * *

Med lysande språkhantering, kraftfull gestaltning och återhållsamt berättande målar Artur Lundkvist Alexander för våra ögon: härföraren, härskaren. I Lundkvists tolkning blir han framförallt vad titeln anger: en krigare, en man som för krig, och som lyckas häva sig allt högre i makt och rikedom.

Och genom det enastående i hans livsöde förvandlas han nästan till en av de mytiska gestalter som han kanske själv hade som förebilder. Artur Lundkvist hjälper till att fästa denna myt på pränt genom sin vackra bok Krigarens dikt.
– – –
Krigarens dikt, Artur Lundkvist. En bok för alla, Litteraturfrämjandet 1979. ISBN: 91-7448-051-0. 253 sidor.

måndag 9 april 2018

Bokrecension: Fredrik den store | Pierre Gaxotte

Fredrik den store (fr. Frédéric II) är skriven av Pierre Gaxotte (1895-1982). Boken utkom på franska år 1938 och i svensk översättning av Elsa Thulin år 1941.

* * *

Pierre Gaxotte gjorde sig först känd som skriftställare för den franska högerytterkanten. Längre fram sadlade han om, och började skriva historiska verk. 1953 valdes han in i den ärevördiga franska akademien.

I sin rejäla bok om Fredrik II av Preußen (1712-1786) intresserar sig Gaxotte framförallt för människan Fredrik. De stora politiska skeendena finns naturligtvis med, men är av underordnad betydelse. De verkar finnas med främst för att illustrera Fredriks person och personlighet.

* * *

Vem är då den Fredrik som Gaxotte målar upp för läsaren? Jo, det är en levande människa, med en människas styrkor och svagheter. Stenhårt uppfostrad till krigare och enbart krigare av sin far lyckades denne senare likväl inte kväsa sonens intresse för litteratur och musik och kultur.

Fadern ville ha en soldatson, en krigare som efterträdare. Och det fick han också, fastän sonens intressen var fler än militaria, exercis och krigföring. Han var djupt influerad av den framväxande upplysningen, och tog avstånd från kristendomen. Han var ingen ateist, men väl en deist.

* * *

Uppenbarligen hade Fredrik ett livligt temperament. Han kunde vara mycket trevlig och tillmötesgående, men kunde också vara sarkastisk och brista ut i grova skymford, inte minst i kommentarerna till de rapporter han förelades. Han trakterade gärna flöjt och underhöll länge en tidvis turbulent kontakt med Voltaire. Men han kunde också befinna sig i sin armés front beväpnad med påtagligt personligt mod.

Särskilt intresserad av kvinnor synes han inte ha varit. Han gifte sig med Elisabet Kristina av Barunschweig-Bevern, men äktenskapet var arrangerat enligt faderns önskemål. De två levde separerade under största delen av sina liv. Det finns dock uppgifter om tidiga kvinnoaffärer. På senare tid anförs ibland att Fredrik nog var homosexuell. Det är möjligt, men kan knappast ledas i bevis.

Han var i sin person, som kurfurste av Brandenburg och kung av Preußen, navet i sitt rike. Gaxotte visar hur han lade sig vinn om detaljkunskaper rörande allehanda ärenden. Regelbundet genomförde han inspektionsresor och förhörde sig då noga hos sina fogdar hur det förhöll sig med skörd och boskap.

* * *

Ja, Fredrik var en diktator. Han genomförde reformer och effektiviseringar, men den ingrodda livegenskapen rådde han inte med att avskaffa, blott att rucka på. Han kastade sig med liv och lust in i den diplomatiska lindans som det innebar att vara furste och kung i dåtidens Europa. Och han lyckades expandera Preußens landområden och etablera det som en stormakt.

Gaxottes omdöme om Fredrik synes på det stora hela vara gott, fastän han inte blundar för skuggsidor i hans gestalt och regim. Fredrik själv var inte blind för egna tillkortakommanden, han kunde vara självkritisk. Men som Gaxotte skriver:
"Fredriks snille utvecklades så småningom genom trägna studier och genom en okuvlig vilja att fullkomna sig."
* * *

Det är inte alldeles lätt att hänga med i Fredrik den store. Det tysk-romerska riket med sina väldiga mängder furstendömen och konkurrerande maktfaktorer är ett komplicerat historiskt landskap. Lägg därtill en uppsjö ämbetsmän som då och då återkommer i texten, och vars lojaliteter är av olika slag.

Gaxotte tycks av läsaren förutsätta en kunskaper om tidens dynastier och distrikt i en utsträckning som inte är självklar. Boken hade vunnit mycket i klarhet om Gaxotte ägnat sig lite mer åt att sätta saker in i sammanhang. En karta eller två, en stamtavla eller tre hade inte skadat på något vis.

* * *

Fredrik den store av ätten Hohenzollern var en mångfacetterad karl. Han var musiker, författare, litteraturentusiast, konversatör, byggherre, militär, diplomat, ekonom, furste, kung. Drygt 46 år regerade han som kung av Preußen och kurfurste i Brandenburg.

Pierre Gaxotte skissar i sin biografi fram allt fler och fler linjer i det porträtt han målar av kulturmänniskan som också var diktator. Till sist står man inför något helt: en gestalt med omutlig arbetskapacitet, född att regera och medveten om sin makt. En man med temperament, som försöker bära sina länder i famnen: för att det är hans plikt. En man i vilken de nya upplysningstankarna bitit sig fast och blivit till ett med personen.

Den sjuttonde augusti 1786 dör Fredrik den store. Den stora revolutionen i Frankrike får han inte uppleva. Inte heller mordet på sin systerson i Sverige: Gustaf III. Men han kan se tillbaka på ett liv i Europas mitt, ett Europa vars öden han påverkat. Ett Europa som förändrats under hans tid och som snart skulle förändras igen.
– – –
Fredrik den store (fr. Frédéric II), Pierre Gaxotte. Övers. Elsa Thulin. Hugo Gebers förlag 1941. 441 sidor.

lördag 31 mars 2018

Bokrecension: Negerland | Artur Lundkvist

Victoriafallen
Negerland är skriven av författaren Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom 1949.

* * *

Om Negerland getts ut i dag hade den givetvis hetat något annat. Resa i Afrika kanske? Och åtskilliga formuleringar i boken hade också utformats på annat vis. Användningen av ordet "neger" är vanlig i boken. Men vi får vara medvetna om att ordet ursprungligen och intill inte alltför längesedan inte markerade nedlåtenhet och än mindre rasism.

Vad jag försöker säga är alltså att Negerland är en produkt av sin tid, men inte en påfallande rasistisk produkt. Och nu när det är ur vägen kan vi gå vidare.

* * *

Mellan december 1947 och maj 1948 reste den svenske författaren Artur Lundkvist, sedermera akademiledamot, för tredje gången till Afrika. Han reste denna gång på uppdrag av tidningen Folket i Bild och skrev resebrev hem. Det är dessa resebrev som ligger till grund för Negerland.

Expeditionen påbörjas i Alger. Han far vidare söderut, genom Sahara, med uppehåll i oaser. Han kommer till Nigeria. Han reser genom Kongo. Når omsider Sydafrika. Fortsätter sedan uppåt östkusten, innan han flyger mot Europa igen.

Han reser med buss, lastbil, båt, tåg, flyg. Han besöker städer, träffar hövdingar, utforskar fabriker, insuper överallt fullastade intryck som han med utomordentlig stilistisk skärpa skriver ner.

För oaktat alla upplevelser han beskriver och allt han ser och berättar om är det som jag mest kommer att minnas av Negerland Lundkvists förmåga att kraftfullt måla upp Afrika, både vad beträffar detaljer och panoraman.

Han beskriver Victoriafallen, men också de karlar som bär kol ombord på en båt han reser med. Han ser enskilda människor likväl som öknens väldiga ödslighet och låter läsaren ta del av det utan att göra skillnad.

* * *

Det Afrika Lundkvist kommer till är ett Afrika i förändring. Industrialismen och modernismen rycker fram och blandas med uråldriga traditioner. Kolonialismen släpper greppet alltmer, och det återspeglas i boken. Det gamla Afrika håller där oåterkalleligen på att ömsa skinn. Det förblir Afrika. Men samtidigt något nytt. Lundkvist skriver:
"Utvecklingens hjul har börjat rulla också inne i de täta skogarnas Afrika. Och trots allt är det nog mera på gott än på ont."
Man får intryck av att den vita befolkningen mest håller till i sina undanskymda villor och i sina klubbar, när de inte framträder som missionärer eller ledare för något projekt eller företag.

Ofta är det istället de färgade människorna som tas fram av Lundkvist: hur de sliter i industrierna, hur de roar sig på kvällarna, hur deras kulturella uttryck tar sig ut. Och mot senare delen av boken får också till Afrika komna indier alltmer utrymme: de är många.

Tiderna har förändrats sedan slutet av fyrtiotalet. Lundkvist hade nog i dag varit försiktigare med någon generalisering och något omdöme. Och en och annan formulering skaver mer än andra.

Men på det stora hela ger Negerland intryck av att vara en bok som på ett realistiskt sätt återspeglar Afrika såsom han mötte och uppfattade det under de månader han reste omkring där.

Och som sagt: som stilstudie äger Negerland ett värde utöver dess värde som kultur- och reseskildring. Inte minst Lundkvists i början beskrivna färd genom Sahara kryper in under skinnet och blir nästan till ett eget minne för mig som läsare.

Det jag möjligen kan sakna är en eller flera enkla kartor som hade underlättat för mig att förstå lite mer precis var han befann sig.
– – –
Negerland, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1949. 269 sidor.

torsdag 29 mars 2018

Bokrecension: Adolf Hitler | Bengt Liljegren (ljudbok)

Adolf Hitler är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961). Boken utkom 2008. Jag har lyssnat till ljudboksversionen som utkom samma år, med Thomas Bolme (f. 1945) som uppläsare.

* * *

Jag lyssnar sällan på ljudböcker. Jag har haft svårt att behålla koncentrationen vid något tidigare försök. Det kan vara så att Liljegrens bok är den andra som jag lyssnat på från början till slut. För nu gick det bra. Som att lyssna på en bra dokumentär från SR.

Därför tror jag att Liljegrens bok fått mig att ta upp detta med boklyssning bredvid bokläsningen.

* * *

Jag förmodar att Liljegren funderat en del kring sitt ämnesval innan han satte sig ner och satte igång med skrivandet. En biografi om Hitler — finns det något mer att säga? Finns det en plats för ytterligare en bok om den tyske diktatorn?

Hade jag fått de frågorna innan jag lyssnat till boken, så hade jag kanske varit tveksam. Men nu efteråt blir min inställning en annan: boken fyller en viktig funktion. Den är lättillgänglig utan att någonsin bli banal. Ingående utan att förlora sig i detaljer.

Hitler riskerar lätt att framstå som en karikatyr eller blott en figur: Liljegren fokuserar strängt på Hitler som person. Detta är inte i första hand en bok om andra världskriget, inte heller om nazismen som sådan. Detta är en bok om människan Adolf Hitler.

Själv har jag inte haft några problem med att få en känsla för vilka Göring, Hess, Speer och de andra var som människor. Men Hitler har alltid känts kartongartad, som om han inte haft en personlighet.

Liljegren visar att detta är fel.

Genom att följa människan Adolf Hitler från födelsen, via skolgången och de tuffa åren i Wien, vidare över första världskriget och det senare engagemanget i politiken och till positionen som Tysklands härskare, krigsivrare, krigsherre under andra världskriget och till det slutliga totala nederlaget, så får den så lätt endimensionella demonlika och skrikande agitatorn ett djup. Han framstår som en fysisk person.

Liljegren åstadkommer bland annat detta genom att ta fasta på smärre men mycket mänskliga detaljer i diktatorns liv: vad han tyckte om att äta, vad han skrattade åt, hur han fungerade i sällskapslivet, hans sovvanor, hans garderob, ja, till och med hur han kammade sig.

Till det kommer stora mängder citat från personer som stod i Hitlers absoluta närhet under delar av hans liv. Lärare får vittna, liksom kamrater. Hans medarbetare, inte minst Speer och Hitlers sekreterare, får lämna sina intryck av mannen bakom monstermyten.

Och slutsatsen man måste dra kan förefalla skrämmande. Det är bekvämt att utmåla Hitler som ett mardrömsvidunder av ren ondska. Men det var han inte. Tvärtom var han naturligtvis mänsklig. Boken visar upp en lite udda människa som var intelligent och hade en ovanlig karisma.

Han var besatt av idéer som formade hans handlingssätt och hans målsättningar: främst kanske resandet av Tyskland ur förnedringen efter förlusten i första världskrigets, utvidgandet av tyskt område österut och den rabiata antisemitismen.

Uppenbarligen föll dessa idéer i fruktbar jord.

Ett stukat Tyskland höjde honom till makten, varifrån han själv med hjälp av sin organisation kunde tillvälla sig än mer makt. Och många hade det bra under hans styre. Så länge man inte tillhörde de många folkfienderna som förföljdes. Det förklarar också delvis hur tyskarna så kunde falla in i hyllandet av Hitler.

* * *

Jag tror att det är av avgörande betydelse för förståelsen av nazismen i synnerhet och antidemokratiska rörelser i nazistisk tradition i allmänhet, att man demonterar bilden av Hitler som ett nästan utomvärldsligt väsen. Det var en människa som var navet för nazismen, en människa med magkrämpor och hetsigt humör, men också med ett charmerande sätt när han ville, och en karisma som kunde övertyga både arbetare och aristokrater.

Har vi väl insett det, så inser vi också att Hitler inte nödvändigtvis är ett unikum, ett isolerat och nödvändigtvis aldrig återkommande fenomen i historien.

Hitler har övertydlig visat vad en människa med en uppsättning idéer och villiga följare kan åstadkomma på bara några år. Insikten vaccinerar oss inte mot återupprepning i andra former men med liknande metoder. Dock, i bästa fall kan den lära oss något om den mänskliga naturen: det står i dess möjligheter att vara beredvillig till nästan vad som helst.
– – –
Adolf Hitler, Bengt Liljegren. Historiska Media 2008. Ljudbok. 978-91-85873-05-0. 12 timmar, 7 minuter, 37 sekunder.

söndag 25 mars 2018

Bokrecension: Nattövning | Eyvind Johnson

Nattövning är en roman av Eyvind Johnson.

Boken utkom första gången 1938. Jag har läst en upplaga från 1989 i vilken det också finns med ett förord av Kaj Björk (1918-2014) och ett efterord av författaren själv från 1971.

* * *

Andra världskriget har ännu inte brutit ut när Johnson skrev Nattövning. Men oron för vad som är på väg att hända är påtaglig under det dygn romanen utspelar sig. Den börjar samma dag en folkkär skådespelare begravs - och en begravningsstämning finns kvar genom hela berättelsen.

Det finns ett myller av personer med i förloppet, personer som med spindeltrådstunna relationer är kopplade till varandra: det är nästan som om dessa personer är de enda som befolkar Stockholm.

Till de mest centrala gestalterna hör Mårten Torpare, en författare som Johnson tidigare skrivit om och skulle återvända till. Där finns även Tomas Gyllem, en ingenjör som sedan ett vapenexperiment gått fel något år tidigare och dödat kolleger till honom gått i självvald overksamhet. Där finns även Gyllems hustru Nora, som skänker sitt perspektiv på de händelser och de personer som hon kommer i kontakt med. Och åtskilliga fler.

Nattövning är en varning för nazistisk och fascistisk infiltration av den svenska demokratin.

Det mullrar djupt i romanen en stor oro från både hemmanazister och missnöjda medborgare: folk längtar efter en stark ledare, och somliga organiserar sig och hänger sig åt nattliga, hemliga aktiviteter som förberedelser för vad som komma skall, vad de hoppas komma skall. En möjlighet för aktivister är att fara till Spanien och gå med i kampen mot eller för republiken.

Mårten Torpare själv, tänkaren i boken och kanske i någon mån författarens eget alter ego, dras mot slutsatsen att våld är nödvändigt för att avstyra hotet mot demokratin och rättfärdigheten från barbariet. Att det kan bli nödvändigt att döda för att undgå frihetens undergång. Torpare skriver:
"Döda människor för att tankar ska leva! Detta kan också någon gång vara den rätta, den värdiga handlingen. Döda tjuren för att den inte ska stånga sönder konstverket. Döda galningen för att han inte skall strypa barnet. [...] Många av oss måste lära om."
Linjen i Nattövning är alltså inte pacifismens, utan en beredelse för kamp.

* * *

Nattövning lyckas inte entusiasmera mig. Romanen är för vittomfattande, fastän tidsperspektivet är så begränsat. Den blir svårgreppbar och något sävlig.

Johnson doppar penna i ett antal händelser som utspelar sig under dessa timmar, men någon egentlig början eller egentligt slut finns det inte, förutom att ett och annat avgörande beslut fattas av olika personer i handlingen.

Dess största tillgång är idén som bär den och den skarpsynthet på sakernas tillstånd som Johnson ägde redan innan kriget bröt ut. Han skriver om koncentrationslägren och om kampen för civilisationen och den fria tanken. Han tar avstånd från undfallenheten och låter i sin berättelse stål dras fram som skydd mot stål.

I romanen är nazismen den stora fienden. I ett efterord från 1971 kommenterar Johnson själv sin roman, men fäster nu även blicken på sovjetiskt förtryck och USA med sitt då pågående krig i Vietnam.

I dag är nazismen om inte besegrad så åtminstone i Sverige en marginalföreteelse. Advokaterna för den gamla sovjetiska järnnäven är fåtaliga. USA:s krig i Vietnam är sedan länge över, även om stormaktens vapen nu riktas mot andra mål - om i rättfärdigt syfte eller inte kan kanske ibland diskuteras. Och så utför ju en dogmatisk våldsideologi då och då sina fruktansvärda attentat.

Ska vi följa i Johnsons fotspår, såsom han lämnade dem efter sig i Nattövning må vi var och en vara beredda att, när det är nödvändigt, sätta stål mot stål, för att försvara friheten, och vara uppmärksamma på mullret i djupet när barbarismen får fäste hos folk, såsom den fick det hos hemmanazisterna i Nattövning.
– – –
Nattövning, Eyvind Johnson. Förord av Kaj Björk, efterord av Eyvind Johnson. Litteraturfrämjandet, En bok för alla 1989. ISBN: 91-7448-490-7. 242 sidor.

lördag 17 mars 2018

Bokrecension: Fyra författarporträtt | Oscar Levertin

Fyra författarporträtt innehåller texter av Oscar Levertin (1862-1906). Texterna har valts ut av litteraturvetaren Björn Julén (1927-2009), som även skrivit en inledning.

* * *

Oscar Levertin tillhör kanske en av våra mer bortglömda kulturgestalter från tiden kring sekelskiftet, åtminstone i jämförelse med de fyra författare som han skriver om i samlingen Fyra författarporträtt: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

I den mån man i dag kommer ihåg Levertin, är det kanske för dikten "På judiska kyrkogården i Prag", vars första strof lyder:
"Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!"
Eller så har man kanske hört talas om abrupta död: han fick en allergisk reaktion när han av misstag svalde ner ett glas gurgelvatten.

Det är, kan det tyckas, en aning orättvist av oss att begränsa Levertin till dessa två hågkomster. I sin egen tid var han en av landets mest betydande kulturpersonligheter. Han var litteraturhistoriker, författare, poet och skrev tungt vägande recensioner i Svenska Dagbladet. Hans öppna föreläsningar sägs ha dragit en stor publik.

* * *

När det gäller antologin Fyra författarporträtt så har Björn Julén samlat essäer och recensioner av Levertin från olika källor, för att belysa dennes syn på fyra svenska författarskap, de nämnda Rydberg, Strindberg, von Heidenstam och Lagerlöf.

Texterna kommer från Diktare och drömmare (1898), Svenska gestalter (1903), Stockholmsnaturen i svensk dikt (1905), samt texter i Svenska Dagbladet.

Det är inträngande analyser läsaren får till livs. Levertin lägger örat mot texten för att urskilja symfonier och dissonanser. Hans egen beläsenhet och kulturella medvetenhet blir uppenbar genom de jämförelser han kan göra.

Och allt uttrycks i långa meningar som bär hans snirkliga och målande språk. För ett modernt öra låter det vackert och gammaldags, men formen gör det också en aning trögläst.

* * *

I de fyra avdelningarna om de olika författarna är han inte sen att berömma det han anser böra berömmas, och det översvallande. Men han utvecklar också sina reservationer. Strängast blir han till synes mot Strindberg.

När Levertin skriver om Viktor Rydberg tillerkänner han honom en slags helgonlik helgjutenhet. Nåväl, verkar Levertin mena, Rydberg var kanske inte en särbegåvning på varje enskilt område han beträdde, men till sin karaktär var han enastående, ett unikum, trygg och utbildande. Han betonar vidare Rydbergs ledmotiv i en del av det han skrev: humanitet visavi dogmatism.

Strindberg har inför Levertin genomgått en ofördelaktig metamorfos efter Inferno och Legender. Rörelsen mot ockultism och religiositet tilltalar inte kritikern. Levertin erkänner oreserverat Strindberg som snille, men beklagar hans senare utveckling, bort från konstnärskapet och in i amatörvetenskap likväl som mystik.

von Heidenstam, en annan poet som numera hamnat oförtjänt i skuggan, var en nära vän till Levertin. Han hyllar von Heidenstams ungdoms livsbejakande och soliga lyrik, men också Folke Filbyter, inte minst den hedniska känslan i verket; Levertin menar att boken tappar något när författaren beskrivit kristendomens intåg. Levertin anser von Heidenstam vara en född hedning, och menar det vara något gott.

Selma Lagerlöf får både höga lovord och en rad reservationer, reservationer som dock Levertin själv verkar skjuta i bakgrunden till förmån för den sagoförtäljande författare som han menar uttrycker den värmländska och fosterländska känslan så väl. Det är som om Levertins invändningar knuffas åt sidan av den naturkraft som Lagerlöfs berättarkonst utgör.

* * *

De samlade texterna i Fyra författarporträtt vittnar om Levertins omfattande beläsenhet, hans utmärkta språkhantering, och den lärda associationsförmåga han besatt. Hans reagerar mot det konstlade eller klichéartade i litteraturen och han analyserar de böcker han studerar och ådagalägger vad i dem som han anser bör hyllas, och vad som förefaller honom mer platt, trött, utslitet.

Vad jag särskilt reagerar på är hur Levertin lyckas kombinera vad som i dag framstår som överdrivna hyllningar med sina skarpa invändningar. En författare som får sin bok recenserad på det viset torde ta sig igenom läsningen med en högst ambivalent känsla.

Mest intressant tycker jag ändå den upplevelsen är, att jag som läsare av Levertins texter får del av den litterära världen såsom den såg ut vid förra sekelskiftet: hur man skrev, vilka författare som man refererade till, ja, vilka värden som värderades i böckerna som lästes, värderades åtminstone av Oscar Levertin.
– – –
Fyra författarporträtt, Oscar Levertin. Urval och inledning: Björn Julén. Bokförlaget Prisma Stockholm 1962. 153 sidor.

måndag 12 mars 2018

Ryska folksagor | Aleksandr Afanasiev

Ryska sagor utgör ett urval av de folksagor som Aleksandr Afanasiev (1826-1871) sammanställde på 1800-talet. Urval och översättning är gjorda av litteraturvetaren Carola Hansson (f. 1942), som även skrivit efterordet. Boken utkom 1977.

* * *

I Sverige är vi nog mest vana vid den tyska sagotraditionen, tillgängliggjord av bröderna Grimms samlingar. Det är från den traditionen vi har sådana sagor som "Hans och Greta", "Askungen" och "Rödluvan". Det finns emellertid också en slavisk sagotradition, som man med fördel kan bekanta sig med genom Ryska sagor.

Carola Hansson valde ut 29 sagor ur Aleksandr Afanasievs omfattande samlingar, som han publicerade under 1850-talet och framåt. Det kan med fog sägas, att Afansiev är en rysk motsvarighet till bröderna Grimm, även om han tydligen i högre grad vinnlade sig om att låta sagorna stå nedtecknade i mer ursprungligt skick och i olika versioner, där bröderna Grimm redigerade hårdare.

Sagorna är uppdelade i tre typer: djursagor, folklivssagor och undersagor. Den sistnämnda typen är den rikhaltigaste, så också i Ryska sagor.

Och i de ryska sagorna möter vi delvis nya världar, med nya hjältar, nya monster, nya grymheter. I synnerhet i undersagorna får rationalism och logik fara på dörren och drömska, ibland nästan psykedeliska, berättelser breder ut sig. Somliga sagor innehåller långa vindlingar, som ibland ser ut som sidospår, men som oftast knyts ihop till en helhet, där varje del haft någon form av syfte.

En enda av de 29 sagorna i samlingen har jag tidigare hört. Det gäller då "Den gyllene fisken". I starkt koncentrerad form kan den sagan återberättas som följer.

På en ö bor en fattig gubbe och gumma i en nedgången stuga. Gubben försöker livnära dem genom att fiska med nät från land. En dag fångar han en gyllene fisk, som lovar att uppfylla hans önskningar om gubben släpper honom fri. Gubben släpper fisken fri, men begär inget för tjänsten.

När gumman får höra detta blir hon rasande och kräver att han ska ropa fisken till sig igen och be den att skänka dem bröd. Så sker, bröd får de. Men då har bykkaret gått sönder, och gubben skickas återigen av sin gumma till fisken, och ett nytt bykkar får de.

Och så fortsätter det: gumman nöjer sig inte med något, utan kräver ständigt mer. Gubben ursäktar sig för fisken, som dock fortsätter att uppfylla gummans alltmer vittgående önskningar, intill hon blivit drottning i ett slott. Men när hon till sist begär att få bli havens härskarinna och regera över alla fiskar, så får den gyllene fisken nog. När gubben kommer hem står där inte längre ett slott, utan en gammal fallfärdig stuga, och allt är som det förut var.

— Rimligen är sensmoralen att man ska undvika girighet, nöja sig med det lilla och inte bli högmodig.

* * *

Det finns som sagt ett antal mystiska väsen i sagorna som är värda att nämnas. Inte minst Baba-Jaga, som är ett kvinnligt väsende som påminner om en häxa.

Baba-Jaga bor långt in i skogen, i en stuga som står på kycklingfötter. Runt stugan finns dödskallar uppsatta på stolpar. Hon reser omkring flygandes i en mortel, tar sig fram med mortelstöten och sopar igen spåren efter sig med en kvast.

Egentligen vill hon väl sina mänskliga besökare illa, men det verkar också som att det går att resonera med henne, köpslå rentav, även om det ofta krävs övernaturlig hjälp för att klara sig från henne.

Ett annat väsen är Kostjej den Odödlige, en trollkarl som har en tendens att röva bort folk, och vars död ibland sägs gömmas i ett ägg, vilket hjälten då måste hitta för att kunna övervinna honom.

Och så har vi bogatyrerna, någon slags rysk motsvarighet till de norröna bärsärkarna. Nämligen en enastående stark figur – människa eller häst. Ofta är hjälten en bogatyr och behöver som sådan en bogatyrhäst som förmår bära honom.

Ett återkommande tema är vad vi kan kalla "den okände hjälparen", en kvinna eller man som hjälten möter på vägen och som erbjuder honom hjälp i någon mening, ofta råd om var han kan hitta något han behöver. Det finns också gott om människor och djur som kan skifta hamn, alltså förvandla sig till ett annat slags varelse.


* * *

I sitt efterord reder Carola Hansson ut några teorier kring sagornas tillkomstmiljöer och de samhällen de olika typerna av sagor återspeglar.

Utan att vara folklorist kan jag tycka att en del slutsatser är väl långtgående. Betyder till exempel det faktum att fabelsagorna finns att de har rötter i en tid då jakten snarare än åkerbruket var särskilt viktig för människorna, och att sagor om djur ursprungligen kommer sig av "en magisk totemism"? Det kan ju vara så att ett direkt släktskap föreligger mellan de tänkta fabelhistorierna under forntiden och de långt senare upptecknade djursagorna, men att leda det i bevis känns inte alldeles lätt.

Men att andra sagor återspeglar andra tidsperioder, som Hansson skriver om, får anses rimligt - till exempel kan en feodaltida miljö anas i vissa sagor. Varje historia av ålder måste rimligen kunna tänkas bära med sig spår av den kultur de tillkom i.

* * *

De ryska folksagorna inspirerade och inspirerar författare och konstnärer. Det förstår jag, de har en särskild dragningskraft.

Liksom de sagor som bröderna Grimm samlade in var grymma – i de fall de inte censurerats och tillrättalagts av senare tiders publicister – var också de sagor Afanasiev gav ut grymma. Det är historier om monster och våld, men också om hjältar och mod. Och ofta – har de fått formen av en feberdröm: suggestivt, märkligt och irrationellt.
– – –
Ryska sagor, Aleksandr Afanasiev. Övers. Carola Hansson. Almqvist & Wiksell Förlag AB 1977. ISBN: 91-20-05872-1. 215 sidor.

lördag 10 mars 2018

Bokrecension: Gröna vintern | Sven Delblanc

Gröna vintern är skriven av Sven Delblanc (1931-1992), författare och litteraturvetare. Boken utkom 1978.

* * *

Att Delblanc älskade litteraturen bär Gröna vintern vittnesbörd om. Boken består delvis av artiklar i litterära ämnen som han tidigare publicerat, och delvis av skönlitterära kapitel, där författaren sitter i sitt rum och får besök av litterära gestalter, eller sitter och funderar och reflekterar. Vid ett tillfälle finns ett brev med: om fiktivt eller inte vet jag ej. Allt är mycket – litterärt.

Flera ämnen och personer tas upp i denna smäckra bok.

Rökstenens mystiska och svårtolkade budskap finns med där. Han skriver om detsamma:
"En röst ropar tusen år borta, liksom över en dimmig myr, och vi hör bara enstaka ord och fragment av satser. Det är frustrerande men också egendomligt suggestivt."
Och Stiernhielm skriver han om. Den bortglömde en gång mycket välkände svenske latinpoeten Gustaf Lithou också, liksom Bellman. Och så Esaias Tegnér, den nordiske Apollon, vars litterära möjligheter Delblanc anar hade blivit så mycket större, om han inte kvävts av svensk enhetskultur och istället fått vara verksam som skald i Frankrike. Därtill Strindberg, som han ser större mytiskt-symboliskt djup hos än vad hans realism först kan påskina.

Hos den svartsynte Delblanc märker vi ett missnöje med svensk litterär kultur, han skyggar för infantiliseringen, för det grunda.
"... ja, barnboken är verkligen vår tids litteratur, eftersom den inkarnerar harmlösheten och det okontroversiella som går över alla gränser: därav denna jolmiga kult av det infantila."
I det utsökt elaka avsnitt där ovanstående citat finns med samtalar författaren med Bunny Boy, alias Ulf Lundell, och då kommer nämnda missnöje till tydligt uttryck. Bunny Boys bok är en "hippieroman", och den hade recenserats av en "standardåsna tillhörande flumvänstern" i Dagens Nyheter, som tolkade boken som "en flammande protest mot det senkapitalistiska samhället".

Delblanc gisslar Bunny Boy för att skriva manschauvinistiskt och för att han fläker ut sitt inre, med större eller mindre överdrifter rörande kvinnohistorier.

Och Delblanc skriver hur litteraturen utarmas på bekostnad av tevemedia, film och annat. Han slår ett slag för den kvalitativa litteraturen och den särbegåvade författaren: författandet som en syssla inte för vem som helst, men för den med "en språklig särbegåvning". Han ogillar den "kult av amatörismen" som han ser.

Men antyder också att det litterärt dygdiga – det icke prostituerade, om jag så får säga – litterära idealet kan bli tråkigt.

Nog är Delblanc elitistisk. Men hans jämförelse med sportens värld känns träffande: ingen reagerar med ogillande över att idrottsmän och -kvinnor tillåts sträva mot excellens. Men att inte författandet, skrivandet, skulle tillåtas ha liknande ambitioner: det sitter trängre till.

Delblanc avskyr tydligen konformism, en konformism som föll samman med enhetskulturen runt tiden för Tegnérs död, men som Delblanc ser återkomma med sovjetinspirerad statskapitalism, marxistisk jargong och en låtsad underdog-revolutionär anda hos författare. Han ser, tycker jag mig ana, en stelnad litteratur, anpassad efter samhällsmönstret, kalkerad efter offentliga ideal.

Don Quijote besöker Delblanc, och klagar över att han trängts undan av Pippi Långstrump. Men något besök av Tegnér manar Delblanc inte fram. Till sist, under den regniga gröna vintern, sommaren 1978, möter han gestalter enbart i drömmarna, mardrömmarna, där en missnöjd Tingsten uppenbarar sig.

* * *

Delblanc reagerar också gång på gång mot ett anakronistiskt betraktelsesätt på de äldre litteraturen: att vi i historiska romaner till exempel tillskriver romanfigurerna ohistoriska uppfattningar. Han skriver:
"... vi lider av den stupida, kronologiska chauvinism som vill göra våra egna ideologier till de definitiva, medan äldre idéer förkastas som falsk medvetenhet och mystifikation."
Så får i historiska romaner händelser och personer lätt sken av modernitet. Våra idéer idag tillåts råda över fiktiva historiska personers idéer då.

* * *

Sven Delblanc är ingen muntergök. Han är en dysterkvist. Själv skulle han, om han levt, måhända avfärdat mina ord om hans bok som dilettanteri, stupiditet, som vantolkningar. Det gör detsamma: jag hade stort utbyte av den nätta Gröna vintern, som dock är så rik i lärdom och stilla missnöje, vassa stick och kärlek till litteraturen.
– – –
Gröna vintern, Sven Delblanc. Alba 1979, ISBN: 91-7458-184-8. 103 sidor.

torsdag 8 mars 2018

Bokrecension: Vagabondliv i Frankrike | Ivar Lo-Johansson

Vagabondliv i Frankrike är en resebok av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1950.

* * *

Det verkar som att reseböcker var en populär genre under första hälften av 1900-talet. Fredrik Bööks och Sven Hedins skildringar av resor till frontavsnitt under första världskriget har jag tidigare skrivit om. Lo-Johansson skrev Vagabondliv i Frankrike ett tag efter kriget, men befinner sig i samma land som Böök och Hedin delvis gjorde i sina skildringar.

Perspektivet hos Lo-Johansson är dock helt annorlunda. Han kommer inte som uppburen kändis och sitter ned vid dukade bord bredvid höga befäl. Han kommer som vandrande arbetare, nyfiken på landet och nyfiken på arbetarklassens villkor. Han skriver om samhällets bas, ofta självupplevt.

Vagabondliv i Frankrike är inte en systematisk genomgång av arbetarnas liv i Frankrike. Man hittar inga tabeller och ingen statistik.

Vad man får läsa är inkännande berättelser och beskrivningar: Lo-Johansson gestaltar arbetar- och bondelivet, till inte ringa grad genom att själv leva sådant liv under perioder, när han inte är på vandring eller resa, med knappa papper och knappa ekonomiska medel.

* * *

Redan inledningsvis får Lo-Johansson stifta bekantskap med den franska byråkratin. Han märker att han för att få arbete skulle behöva ett franskt identitetspapper. För att skaffa ett sådant krävs en rejäl pappersexercis. Han köar och han väntar. Men något identitetspapper får han aldrig. För att få det krävs nämligen – ett arbete.

Men jobb får han här och var. I början av sin vistelse i Frankrike blir han en kort period diskare på en finare restaurang, tillsammans med andra utländska arbetare.

Han kommer också att arbeta som byggarbetare, och beskriver hur de franska kollegernas långa arbetsdagar framlevs under relativt lugn, med självklara vinförfriskningar. Han skriver att franska arbetare dricker vin
"... ungefär som vi i svensk sommarhetta dricker källvatten ..."
Och så har han jobb som dräng på en gård.

Lo-Johansson skriver ner sina observationer. Inte minst faller det i ögonen som något tydligt, att fransmännen vid denna tid verkligen avskyr tyskar. Kriget var ändå inte särskilt långt tillbaka, då fransmännen fick se sig invaderade av de östliga grannarna med sina soldater, vapen och den nöd detta innebar.

* * *

Lo-Johanssons kapitel om skandinaviska sjömän är levande.

Han beskriver hur båtarna lägger till, sjömännens liv i hamn, deras besök på krogar och hur glädjehusen gärna tar emot dem. Han skriver om en synnerligen språkbegåvad ("... han skulle kunna söka en professur i språk i vilket land som helst.") judes handelsbod, där allt verkar försäljas, där alla verkar finna något att köpa, om än till väl tilltagna priser. Och han skriver om några besök i norska sjömanskyrkan.

Lo-Johanssons och en kamrats besök i Lisieux bör också särskilt nämnas. Han verkar med utsökt gestaltningsförmåga fånga den sömniga nordfranska staden som nyligen fått en lokal nunna helgonförklarad, och som försöker göra mesta möjliga av denna sin största och enda attraktion – utan att nå några större resultat.

Den organiserade klasskampen i form av socialism verkar gå på sparlåga i Frankrike. På första maj uppmanas man att inte demonstrera av överheten – och föga i den vägen märker Lo-Johansson av, förutom en undanskymd samling, som han själv bevistar. Hellre, menar Lo-Johansson, än att ägna sig åt organisation verkar den franska arbetaren hålla på sin personliga frihet.

* * *

Vagabondliv i Frankrike blev Ivar Lo-Johanssons första publicerade bok. Den blandar framställningssätt, så att han ibland berättar i jag-form, och ibland inte tar med sig själv i historierna utan skriver i tredje person.

Stilen är lätt, ledig och elegant, aldrig styltig eller högtravande. Och när han skriver om sin och norske kamraten Thorsens långa resa med tåg och till fots ner till Nice är det lätt att tänka sig in i deras mödor, i regnet som plågar dem liksom vaknätter.

Vagabondliv i Frankrike är en trevlig bok, en resebok som har en tydlig social aspekt: arbetarklassens levnadsvillkor, som Lo-Johansson själv får djup insikt i genom att leva med och som de franska arbetarna: en arbetare bland arbetare.
– – –
Vagabondliv i Frankrike, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1950. 233 sidor.

Bokrecension: Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen | Stig Linnell

Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen är skriven av journalisten och författaren Stig Linnell (f. 1945). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en upplaga från 2002. En uppdaterad version utkom 2006.

* * *

Jag uppskattar spökhistorier, särskilt sådana som berättats under lång tid. Och jag intresserar mig för platser där något extraordinärt en gång har hänt.

Här i Borås är det kanske lite ont om både spökhistorier och platser där något extraordinärt inträffat, men några av de senare har jag i alla fall besökt. Som den sannolika platsen där gårdfarihandlaren Boberg bodde och mördades 1724, och den säkrare platsen där de tre personer som dömdes för medverkan i mordet avrättades.

Och i Dannike någon mil utanför staden står i en skogsglänta en minnessten till åminnelse av att prosten Boberg sköts där året 1827, ett skott som åsamade hans död inte lång tid därefter.

Och på en halvt bortglömd plats bakom Ericsson, nära motorvägen, finns fortfarande den gamla kolerakyrkogården kvar.

Vad gäller spökhistorier har vi skrönan om gengångaren på Bäckängsgymnasiet, och berättelsen om spöken på och vid Torpa stenhus, som inte ligger så långt bort härifrån.

Det finns ruskiga platser också här. Men så många som Stig Linnell berättar om i sin Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, det har jag inte hittat.

* * *

Personligen är jag inte särskilt väl bekant med Stockholms stadsdelar, hus och torg. Likväl är det en resa genom huvudstaden som Linnell tar läsaren med på. De historier av sägenslag och historiskt slag som han berättar kan i samtliga fall knytas till en konkret plats, och platserna har han till fromma för oss som inte är stockholmsbor markerat ut på kartor.

Det är ju så, att alldeles under nuets tunna hinna ligger det historiska kvar, ibland som spår i landskapet, ibland endast som berättelser. Vad Linnell gör, är att han låt oss se många dunkla, kusliga inslag ur historien runtom i staden.

Vi får alltså stifta bekantskap med spökena som sägs hemsöka Stockholms slott. Vi möter platsen där Lasse Lucidor mötte sitt slut i en olycklig duell. Vi besöker flera avrättningsplatser. Påstådda häxor som blev offer för häxhysterin på 1600-talet får sina bostäder utpekade.

Gengångaren på gamla Södra Barnbördshuset finns med, liksom Klara nunna, som ibland sägs ses på Klara kyrkogård beskrivs. Och ett antal begravningsplatser, varav spåren ibland nästan eller helt är borta ovan jord, berättas det också om. Därtill om några kända brott och var de genomfördes, såsom mordet på Axel von Fersen på 1800-talet och "Kakelugnsmordet" som drabbade Robert Aspelin på 60-talet.

Författaren blandar sägenstoff och historiska händelser. Den röda tråden är att berättelsen eller händelsen kan knytas till en viss plats i Stockholm.

Inte minst gripande är den i boken återgivna texten av Ivar Lo-Johansson, där han beskriver hur han som ung med hjälp av en polisman tog sig in i Karolinska institutets bårhus, och där kunde ta den nyss avlidne Dan Andersson i betraktande, en diktare han mycket beundrade.

* * *

Titeln kan få en läsare att tänka sig att Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen i huvudsak är riktad till en yngre publik. Språket är också mycket tillgängligt. Men alltför ung bör läsaren kanske inte vara. Boken är bitvis riktigt kuslig och en och annan bild kan nog störa nattron, inte minst ett fotografi av när en mördad person tas upp ur vattnet vid Strandvägskajen. Boken består ju långt ifrån enbart består av spökhistorier, utan berättar också om betydligt mer påtagliga tragedier.

Om man fascineras av det historiskt lite aparta, det udda, det ruskiga, är Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen en utmärkt bok att ta del av. Boken kan fungera som en guidebok till sällan omtalade, men historiskt likväl mycket intressanta, platser i Stockholm. Jag hoppas själv få möjlighet att besöka både en och annan plats som Linnell skriver om, och som jag väl aldrig hade fått kännedom om, utifall att han inte skrivit sin bok.
– – –
Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, Stig Linnell. Bokförlaget Prisma 2002. ISBN: 91-518-4075-8. 252 sidor.

måndag 5 mars 2018

Bokrecension: Sverige & svenskarna | Lennart Tham

Sverige & svenskarna är skriven av Lennart Tham (f. 1949). Boken utkom i tryckt form 2008 och i digital utgåva 2014. Det är den senare versionen som jag har läst.

* * *

Svensk ordbok definierar ordet bildning på följande vis:
"goda allmänna kunskaper på många områden"
För mig är bildning och därmed vidhängande allmänbildning ett självändamål. Jag strävar efter att bli bildad. Jag är övertygad om att ju mer jag lär mig, desto mer får jag ut av tillvaron. En byggnad kan vara vacker i sig. Vet jag dess namn och något om vad som hänt i den erfar jag densamma på ett än rikare vis.

Sverige & svenskarna skänker allmänbildning. Visst är det så, att många av uppgifterna i boken är sådana jag kunnat googla fram. Men den stora vinsten med att läsa en lexikal bok av detta slag är inte bara att jag lär mig om det jag särskilt intresserar mig för, utan också om sånt jag inte visste var intressant eller som jag kanske inte alls är intresserad av.

Och informationen boken presenterar är av många olika slag. Eftersom boken utkom 2008 kunde en uppdaterad version komplettera en del tabeller, men sånt som hänför sig till äldre tider står sig utmärkt.

Informationen kan bestå av sådana uppgifter som att var tredje singelman i storstäderna har ett tomt kylskåp. Den första svenska kvinnliga stridpiloten kom 1995 och heter Anna Dellham. 1950 kostade ett paket cigaretter 1,70 kronor.

Vidare vägde den största gäddan som fiskats upp (åtminstone till och med 2008, alltså)  19,34 kilo och fångades 1999. Antalet personer som avrättades i Sverige mellan åren 1800 och 1865 är nära 650. Under 1970-talet var över 800 dansband verksamma på heltid.

Men man hittar också kalenderuppgifter av mer traditionellt slag. Såsom vilka de till ytan största och minsta kommunerna är. Och vilka statsministrar Sverige haft genom tiderna. Därtill finns en stor mängd minibiografier över svenskar verksamma både i det avlägset förflutet, det nyss timade och i nutid.

Alltsammans är ordnat under ett antal samlande kapitelrubriker.

* * *

Dessvärre måste en del invändningar göras mot den upplaga av Sverige & svenskarna som jag läst, det vill säga den digitala versionen. Den tryckta utgåvan har jag inte läst och kan därför inte göra någon jämförelse med den.

Boken hade vunnit mycket på en noggrannare korrekturläsning. Som den nu är, innehåller den plågsamt många korrekturfel men också en del sakfel. Det vore orimligt av mig att inte påpeka detta vid en recension. Således listar jag ett antal tveksamheter och felaktigheter här nedan.

Vi får lära oss att det i Sverige skall finnas 160 miljarder granar och tallar. Det låter mycket. Från 2009 hittar jag en uppgift om att det istället rör sig om 87 miljarder träd i skogsmark, totalt, träd i trädgårdar och liknande oräknade.

Skarprättare Anders Gustaf Dalman behövde inte tre hugg för att halshugga Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Det räckte med ett, även om det tog snett.

Torgny Segerstedts bevingade ord från 1933, "Herr Hitler är en förolämpning", inledde inte hans text i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De var dess avslutning.

I serien Skärgårdsdoktorn heter läkaren Johans dotter Wilma, inte Eva. Det är istället hustrun till Johan som bär namnet Eva.

Statyn av Gustaf II Adolf i Göteborg kallas inte "Kopparmärra", däremot statyn av Karl IX.

Gabriellas sång bör kanske inte finnas med på en lista över de populäraste psalmerna, med tanke på att stycket inte är en psalm. Och samfundet Livets Ord är inte känt för "framgångsteorin" men väl för framgångsteologin.

* * *

Sverige & svenskarna är en variant av Faktakalendern, om än på steroider och med större prosabetoning än den berömda kalendern såsom jag minns den. Boken ger en bra bild av Sverige i det förflutna och nuvarande. Motsvarande volymer om andra länder hade varit behändiga att ha till hands innan en utlandsresa, om man vill sätta sig in i kultur, historia, sport, geografi och annat.

Jag har väl dock inte läst boken på det vis som man i allmänhet läser en lexikal bok: jag har inte bläddrat här och där och läst det som jag fastnat för eller sökt. Jag har läst från början till slutet. Det kunde tänkas att sådant skulle ge en viss mättnadskänsla, men icke. Jag uppskattar Thams koncisa sätt att skriva och urvalet av information känns relevant.

Jag tror att det finns utrymme för en uppdaterad upplaga av Sverige & svenskarna, där statistiken är förd till våra dagar, och där man justerat de felaktigheter som kommit med den här gången, åtminstone i den e-boksupplaga som jag läst.
– – –
Sverige & svenskarna, Lennart Tham. Wahstrlöm och Widstrand 2014. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital AB. ISBN: 978-91-46-22800-4.

måndag 26 februari 2018

Dikt: "Vandring" | Erik Axel Karlfeldt

Vandring. 
Här är din väg, där spenslig björk
mot åsen byggt en ljus portik.
Vid sidan ligger tjärnen, mörk
av ljuvligt ruvande mystik.
Träd lätt på golv med timjan strött!
Det ligger bygd därnedanför.
Där blomstra byar hvitt och rödt
och jordens glädje, dit du hör. 
Min väg går bort åt annan trakt.
Den dunklar in i hvalv av gran,
tills myren vidgar, allt för flackt
och hårdt belyst, sin bleka plan.
Den stiger tungt mot bergets bryn,
den sprängs isär av stenig vret,
tills krönet öppnar stort en syn
mot öde rymd och evighet. 
Erik Axel Karlfeldt
ur Hösthorn (1927)
Text via Litteraturbanken.

* * *

Om Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Svensk poet. Debuterade 1895 med Vildmarks- och kärleksvisor. Invald i Svenska Akademien 1903, blev dess ständige sekreterare 1913. Nobelpriset i litteratur 1931 (postumt).

söndag 25 februari 2018

Bokrecension: Vägar över Metaponto | Eyvind Johnson

Vägar över Metaponto: En resedagbok är skriven av Eyvind Johnson. Boken utgavs 1959.

* * *

Jag är svag för det fragmentariska: det som lämnar luft åt den egna föreställningsförmågan och fantasin att själv fylla i konturer. Och i än högre grad än Eyvind Johnssons Dagbok från Schweiz som jag läste för ett tag sen, är Vägar över Metaponto just fragmentarisk.

Den innehåller intryck nedskrivna av honom från en rundtur som börjar och avslutas i Schweiz men som tar honom till södra Italien.

Hans anteckningar av det han ser, dem han möter, det han kommer att tänka på blandas med fragment av tidigare anteckningar, från tidigare resor. Många av platserna har han besökt förut: han noterar hur de har förändrats och vad som är sig likt. Han ser var han en gång bott och arbetat. Det ligger en atmosfär av melankolisk nostalgi över en stor del av boken.

Men hans associationer och minnen sträcker sig inte bara till hans egna tidigare resor. De sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än så. De når till medeltiden och till antiken, när han erinrar om hur människor levt och vistats på de platser där han befinner sig långt före dagens italienare, och små historiska exposéer flyter samman med hans egna intryck, ja, blir en del av dem på ett sömlöst, tidlöst vis.

Johnsons resa genom Italien formas genom hans formuleringar till en litterär händelse, blir ett litterärt konstverk: en blyertsteckning med rum för grekiska ruiner, samtidens fiskare, författarens bekanta och landskapskonturer: allt i fragment.

* * *

Resan genomförs under hösten 1958. Den börjar i Brissago i Schweiz, nära den italienska gränsen. Så går resan vidare. Han befinner sig i Rom. Han befinner sig i Neapel. Han befinner sig i Metaponto. Sedan i Benevento. Comacchio. Venedig. Trieste. Och så Zürich.

Nutid och förgångenhet flyter samman. 1958 passerar Johnson endast Venedig, men i boken infogar han en veckas dagboksanteckningar från 1952, när han var där senast, för ett möte arrangerat av UNESCO. För läsaren upphör de sex åren som passerat däremellan att existera: tidsaxlarna löper parallellt.

* * *

Särskilt drabbande är beskrivningen av besöket i Benevento. Det är september och varmt. Johnson går för att besöka Samnitiska museet. Och det är visserligen stängt för reparation på obestämd tid — men han får hjälp att komma in, visas runt av beredvilliga människor. Det är en plats han skrivit om, men som han inte besökt i verkligheten.

Han får frågan om han vill se museibiblioteket: det vill han. Därinne ligger dammet tjockt. Böcker har travats överallt.
"Det ser ut som om banden hade stuvats in hur som helst av stregaberusade analfabeter som arbetat på beting och haft bråttom att ta sig härifrån."
En vaktmästare tar upp en stor bok från golvet, bläddrar och visar upprymt den besökande författaren. Johnson uppskattar att boken är från 1100-talet. Boken får snart sin plats på golvet igen, en ny visas.

Bilden av biblioteket i det stängda museet, fyllt av ovärderliga volymer, täckta i damm och stående i högar och pyramider på golvet och instuckna i fulla hyllor kommer att förbli hos mig.

* * *

I Vägar över Metaponto flyter det förflutna, det nyss förgångna och nutiden samman. Johnson skriver själv, mycket träffande:
"Det är högfärd och ett farligt snobberi att ta avstånd från det förflutnas komiska eller tragiska vittnesbörd; och ifall det är högmod, fåfänga, skryt och snobberi att citera storheternas yttranden och påminna om deras åthävor, så är det ett ännu större skryt att låtsas som om de inte hade funnits, som om de ingenting hade sett, och låtsas som om de inte betydde något alls för ens eget sätt att betrakta och uppleva."
I boken är Johnson ständigt medveten om det förflutna, på ett sätt jag själv önskar att jag vore under varje resa jag är ute på, vare det sedan nära eller längre bort.

Den som lyssnar har inte svårt att höra stegen från människorna som levde före oss eller se dem i de rum de en gång vistades i. Åtminstone är det så för den som tar föreställningsförmågan till hjälp. Och vilar föreställningsförmågan på en och annan bit kunskap om vad som en gång varit, så kan kanske rentav föreställningen ligga nära hur det verkligen var.
– – –
Vägar över Metaponto: En resedagbok, Eyvind Johnson. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1959. 78 sidor.

tisdag 20 februari 2018

Bokrecension: Döden i Venedig | Thomas Mann

Venedig. James Holland (1867). Beskuren, något redigerad.
Bild via Metropolitan Museum of Art.
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig) är en långnovell av Thomas Mann (1875-1955). Berättelsen utkom första gången på tyska 1911. Jag har läst den i en översättning av Karl Vennberg, utgiven 1981.

* * *

Fastän Döden i Venedig inte är en tjock bok – bara 125 sidor med relativt stor stil i min upplaga — är den full av litterära referenser. Där finns ideliga blinkningar till antiken: till mytologin och till filosofin. Man finner nietzscheanska drag och inte heller Freuds inflytande är långsökt att läsa in.

Likväl är själva grundberättelsen inte särskilt komplicerad, även om berättandet i sig är komplext med avancerade tankegångar och långa meningar. Huvudpersonen Gustav von Aschenbach är en hårt självdisciplinerad tysk författare i övre medelåldern, nyligen adlad för sina förtjänster och med utdrag ur sina texter i skolböcker.

von Aschenbach får plötsligt en impuls att resa bort. Han hamnar på ett hotell i Venedig. Där drabbas han av en passion. Passionen stegras till ett rus, som får den strikte författaren ur balans. Men passionen är svårt tabubelagd. Målet för hans passion är nämligen en aristokratisk polsk pojke i fjortonårsåldern; inte längre ett småbarn, knappt en yngling.

Det som först fångar von Aschenbach är pojkens påtagliga skönhet: av estetiska skäl förhäxas han av honom.
"Med förvåning lade Aschenbach märke till att pojken var fulländat vacker."
Passionen för pojken, vars namn är Tadzio, övergår i besatthet. För att återknyta till det nietzschanska temat far von Aschnbachs apolliniska natur i bakgrunden när hans dionysiska dito tränger fram och bemästrar sig honom. Han blir berusad. Ja, det illustreras till och med av Mann i den dröm huvudpersonen har: han drömmer om en antik dionysisk-backanalisk fest.

Samtidigt med von Aschenbachs tilltagande förälskelse kommer något mörkt över Venedig. Det var dåligt väder när han anlände, men med tiden kommer något annat in i gränderna och över kanalerna. Turisterna börjar resa hem. Till sist lyckas han få veta vad myndigheterna försöker dölja: en koleraepidemi härjar i staden.

Någon närmare kontakt får von Aschenbach aldrig med Tadzio. De talas aldrig vid. Pojken märker nog sin beundrare, skänker honom något ögonkast då och då. Men von Aschenbach är en skugga, en betraktare.

* * *

Det ligger något mystiskt över Döden i Venedig. Som om i den utvecklades något nästan övernaturligt, fastän det inte gör det.

Det är något skrämmande med Venedig.

Och de tre rödhåriga personer (eller är de fler?) som på olika ställen i boken dyker upp: är de samma person? Vad representerar de? Den första ger von Aschenbach impulsen att resa, den andre är en medresenär som mycket äldre än han vill verka umgås i gott lag med några ungdomar, den tredje är en sångare utanför hotellet. Jo, något kusligt tillför också dessa gestalter.

Och så den smygande döden, unkna vindar och doften av bekämpningsmedel. Döden gör sig alltmer påmind, och tar sig till sist till berättelsens förgrund.

* * *

Naturligtvis kan ämnet i Döden i Venedig stöta en och annan moralist för pannan. ("Hur kan man skriva om sånt?!")

Själv kommer jag dock att tänka på sådana litterära mästerverk som André Gides Immoralisten och Pier Paolo Pasolinis Amado mio. För vad det här är frågan om är stor litteratur, enastående gestaltning och ett förmedlande av en berättelse som inte kan undgå att uppväcka känslor hos läsaren. Det finns ingenting slipprigt i novellen, men desto mer av skönhetsdyrkan.

von Aschenbach valde inte sin passion, passionen övertog honom. Den leder till ångest och i förlängningen till döden, men också till ett lösgörande av hans andar, när det apolliniska som dikterat hans liv ger efter för det dionysiska levnadsruset. Han dyrkar den grekiske gud han har funnit. Han kapitulerar inför och besätts av skönheten.

De litterära referenserna – varav flertalet säkert går mig förbi – kunde säkert göra skäl för både en och två avhandlingar i litteraturvetenskap. De ger boken tyngd, en rik associationsvärld och ett intryck av praktiserad lärdom.

Läs gärna Döden i Venedig för en känslomässigt omskakande erfarenhet, men också för att läsa ett stycke riktigt bra litteratur.
– – –
Döden i Venedig (ty. Der Tod in Venedig), Thomas Mann. Övers. Karl Vennberg. Bra Klassiker 1981. 125 sidor.

söndag 18 februari 2018

Bokrecension: Mellan himmel och jord | Erik Lindorm

Mellan himmel och jord är en samling kåserier och texter av Erik Lindorm (1889-1941). Boken utkom år 1924.

* * *

Jag frågade Facebook: Vem läser Lindorm idag?

Och jodå, en del läser honom fortfarande, främst någon eller några av dikterna, särskilt "Lyckans minut". Han lever således kvar. — Men hans kåserier tillhör nog inte de mest frekvent lästa texterna i vår litteratur. Desto intressantare då att stifta bekantskap med dem, som jag fått förmånen att göra i hans samling Mellan himmel och jord från 1924.

Erik Lindorm (vilket fantastiskt efternamn, förresten!) var poet, författare och publicist. Politiskt hörde han från början hemma på vänsterkanten men rörde sig högerut med åren och skrev till sist för Svenska Dagbladet. Han åtalades och frikändes 1908 för en satirisk artikel han skrivit efter Einar Håkanssons död, och åtalades och dömdes 1909 till en månads fängelse för ett tal han hållit till försvar för Amaltheamännen.

Den agitatoriska sidan av Lindorm synes vara passerad när Mellan himmel och jord utkommer. Åtminstone finns föga av det i de fyrtionio texter man hittar däruti. De är tvärtom mycket lugna. Inte är de direkt uppsluppet skämtsamma, men de visar ofta författarens humor och är i allmänhet skrivna med glimten i ögat.

I texterna reflekterar Lindorm kring allt möjligt upptänkligt. Det må nu handla om modet för dagen, förnedringen i förkylningen, tidningarnas alltför braskande rubriksättningar, stockholmsskildringar eller det stora bokutbudet i jultid.

Ofta har han ett farbroderligt lätt moralistiskt ärende: vi borde ta bättre vara på våra svärmödrar, inte skönhetsoperera oss eller lägga oss till med för stor mage, och inte heller bör vi vanesvära, utan hellre endast svära när vi blir arga – eller helst inte alls.

Ganska alldagliga ting, således. Det är inte fråga om filosofiska resonemang, utan om lättsmält läsning rörande sådant som Lindorm såg omkring sig, lagom att läsa som en stunds förströelse. Men det finns undantag från alldagligheten. Bland de allvarligare fenomen han kommer in på är självmordet. Han argumenterar för att de som verkligen vill ta livet av sig också ska tillåtas göra det. Och jag tror att han menar det.

* * *

Man läser lätt och gärna Lindorm. Ty om ämnena ibland är av magert slag, är Lindorms stil- och språkkänsla desto rejälare. Han har nerv i texterna, och om än ämnenas tunnhet ibland förutsätter att han får pladdra lite, så är det sällan det märks.

Men framförallt är Mellan himmel och jord i dag intressant som tidsdokument. Genom Lindorms bevarade texter får vi en glimt av ett Stockholm och ett Sverige, såsom det såg ut under första hälften av 1920-talet. Han låter oss få veta vad man talade om då, vad som låg i tiden: vi skymtar restaurangprat och han låter oss då och då få se huvudstaden såsom den tedde sig då: bland annat en kärlekstext till Drottninggatan står för den saken.

Så Erik Lindorms kåserier kan tala till den tid som är nu. Något av pulsen i hans samhälle märks fortfarande genom de kåserier och andra texter som trycktes i Mellan himmel och jord.
– – –
Mellan himmel och jord, Erik Lindorm. Albert Bonniers förlag 1924. 209 sidor.

lördag 17 februari 2018

Bokrecension: Mordet på Caesar | Barry Strauss

"Caesars död" (1867), Jean-Léon Gérôme.
(Beskuren, något redigerad). Bild via Wikimedia Commons.
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar) är skriven av den amerikanske historikern Barry Strauss (f. 1953). Boken utkom på engelska 2015 och i svensk översättning av Allan Klynne år 2016.

* * *

Det är ändå rätt enastående hur mycket vi med rimlig säkerhet kan veta om tiden kring Idus Martiae år 44 fvt, dagen då Caesar mördades av en samling attentatsmän. Vad Barry Strauss på ett mästerligt vis gör, är att rekonstruera händelserna som ledde fram till Idus Martiae, som inträffade på Idus Martiae och som följde på Idus Martiae, och framställa det på ett populärt och tillgängligt vis.

Det tillgängliga framställningssättet bör inte förleda oss. Boken synes vara mycket välresearchad. I brödtexten finns inga fotnoter, men i slutet av boken följer slutnoter som visar vad Strauss bygger sina slutsatser på, och den rejäla litteraturlistan över både antika texter och moderna historieverk stärker uppfattningen att Strauss vet precis vad han pratar om.

Därtill har han ett kontinuerligt källkritiskt perspektiv.

Han påpekar att de relevanta antika skribenterna som är huvudkällor har liknande uppfattningar i det stora hela, men skiljer sig åt i detaljer. Och vid presentationen av dessa detaljer i det historiska skeendet är han inte sen att väga skribenternas olika intressen och bias, så att han förhåller sig kritiskt till somligt och är mer beredd att acceptera annat. Därtill är han noga med att berätta när hans skildring bygger på spekulationer.

* * *

Strauss får sägas ha en försonande inställning till attentatsmännen.

Han lyfter fram hur de har haft många olika skäl för sitt agerande: från idealistiska motiv till mer pragmatiska ekonomiska. Caesar hade onekligen gjort sig till den mäktigaste mannen i det romerska riket genom sitt geni, genom övervägt risktagande, sina militära muskler och sina pengar. Han hotade förvisso det romerska republikanska styrelsesättet, det styrelsesätt de aristokratiska medlemmarna i sammansvärjningen mot hans liv i allmänhet satte så högt.

Själv tror Strauss, när han tillåter sig att vara kontrafaktisk, att attentatsmännen hade en chans att lyckas: att återupprätta republiken. Men hur det gick i verkligheten vet vi. De flesta attentatsmännen var besegrade inom några år, och när inbördeskrigets damm lagt sig framstod Caesars adoptivson och systerbarnbarn Octavianus, sedermera känd som Augustus, som princeps och i praktiken imperiets första kejsare.

Strauss presenterar de olika huvudaktörerna i det stora dramat, både å Caesars sida och sammansvärjningens sida. Han glömmer inte de kvinnliga huvudpersonerna, och ger särskild vikt åt Servilias, Brutus moders, agerande. Därtill framhåller han också särskilt Decimus, Caesars gamla stridskamrat, roll i skeendet.

* * *

Totalt uppskattar Strauss att omkring ett sextiotal personer var inblandade i sammansvärjningen mot Caesars liv. Mer eller mindre samtliga var senatorer eller högt uppsatta romare.

Sammansvärjningen bör inte ha existerat i sin någorlunda utblommade form särskilt länge, och de som ingick i den hade att agera snabbt. Dels för att en sammansvärjning inte kan tänkas förbli hemlig särskilt länge ju fler personer som ingår i den. Och dels att Caesar stod i begrepp att dra på fälttåg österut, mot partherna.

Ett iskallt dåd under ett senatsmöte blev vad de sammansvurna föresatte sig. Där hade man möjlighet att komma nära Caesar. Så blev det.

Caesar verkar ha lutat åt att inte komma på mötet den aktuella dagen, och fick övertygas av Decimus att komma dit istället för att inställa detsamma. Han anlände framåt middagstid den 15 mars år 44 fvt. Han omringades och stacks ner med militärdolkar nära tribunalen där han satt, och låg sedan död nedanför en staty av sin gamle ärkefiende Pompejus.

Strauss beskriver hur de sammansvurna inte omedelbart hamnade i onåd, kanske delvis för att undvika ett inbördeskrig. Kanske delvis för att många ansåg att de inte handlat fel. Förhandlingar drogs igång och de fick amnesti.

Det var först i ett längre perspektiv som pendeln definitivt svängde till deras nackdel, inbördeskriget rasade ändå igång och de sammansvurna stupade eller begick självmord en efter en, om de inte helt enkelt försvinner ur källorna. Till och med den konservative Cicero, som inte på förhand invigts i komplotten, fick sätta livet till som en följd av sina ilskna tal mot Antonius och för attentatsmännen.

Republiken dog inte med Caesars upphöjelse till diktator, ett ord som delvis hade en annan innebörd då. Men den dog nog med hans mördare.

* * *

Barry Strauss Mordet på Caesar är en utmärkt bok som på ett lättbegripligt och pedagogiskt vis målar upp världshistoriens kanske mest kända attentat för läsaren, och gör det begripligt, utan att göra avkall på ett ständigt källkritiskt perspektiv. Därtill får man genom läsningen en god inblick i hur Rom styrdes och fungerade i republikens slutskede.
– – –
Mordet på Caesar: Berättelsen om historiens mest välkända attentat (eng. The Death of Caesar),  Barry Strauss. Övers. Allan Klynne. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-14848-2. 369 sidor.

måndag 12 februari 2018

Bokrecension: Första männen på månen | H. G. Wells

Illustration av Claude Allin Shepperson
i
The First Men in the Moon (1901).
Bild via Project Gutenberg
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon) är en science fiction-roman av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst boken i översättning av Josef Almqvist (1898-1975), utgiven 1952.

Berättelsen utgavs första gången som följetong i The Strand Magazine 1900-1901.

* * *

Första männen på månen är en rejäl skröna. Så får man nog beskriva historien. Den berättas genom en viss Bedford, som efter utståndna mödor satt sig att skriva ner vad han varit med om.

Och vad han varit med om är enastående. Tillsammans med den enslige vetenskapsmannen Cavor har han besökt månen i den besynnerliga sfäriska anordning som möjliggjorts av Cavors uppfinning: en metall som blockerar gravitation. De har dessutom upptäckt att där finns liv – inte minst djupt under dess yta.

Livsformerna på månen är av helt annat slag än livsformerna på jorden. I schakten och grottorna under månytan bor seleniterna. De är insektslika varelser som visar sig finnas i många olika format och utföranden: samtliga anpassade efter just den arbetsuppgift de satts att utföra och fostrats till sedan de var små. Somliga av dem har bisarrt stora hjärnor, andra har särskilt anpassade armar för boskapsskötsel, åter andra är särskilt utrustade för att vara bärare.

Oturligt nog lyckas Bedford och Cavor komma på kant med seleniterna, och får fly hals över huvud.

Låt det vara nog sagt att åtminstone Bedford lyckas ta sig till jorden igen och skriva ner sin historia. Flera år senare fångar en astronom upp mer eller mindre fragmentariska radiomeddelanden från månen, meddelanden som uppenbarligen kommer från den försvunne vetenskapsmannen Cavor.

Men nu ska jag inte avslöja mer av vad som händer i denna halsbrytande roman.

* * *

Vi möter alltså det förunderliga som Bedford och Cavor varit med om genom Bedfords egna ord, i en fiktiv redogörelse från begynnelsen till slutet. Det skapar en omedelbarhet och realism åt ett egentligen orealistiskt skeende. Det avslöjar dock också att Bedford uppenbarligen överlevt sina strapatser.

Av de två huvudpersonerna, Bedford och Cavor, är särskilt Cavor arketypiskt framställd. Likväl blir det i historien till en intressant spänning mellan de två, med sina skiljaktiga uppfattningar om det mesta och sina drastiskt olika personligheter.

Bedford är ganska hetsig och ser de affärsmässiga möjligheterna som kan komma av trafik till månen. Cavor är en aning excentrisk och drivs av sin nyfikenhet och upptäckarlusta. Det förvånar därför inte att det omsider är Bedford som börjar kämpa mot måninnevånarna, medan det är Cavor som får till en kommunikation med dem, låt vara efter ett tag.

Ja, Bedford är något av en aggressiv imperialist som ser månen som något att utnyttja, och Cavor är upptäcktsresanden som vill lära sig något nytt av det han ser och erfar.

Av de tekniska lösningarna som möjliggör månfärden får vi bara veta det mest elementära. Bedford själv, berättaren, skriver att han inte är insatt i den biten. Därför kan han ju heller inte upprepa månfärden efter sin hemkomst. Storleken på själva sfären som tar de två männen till månen blir jag heller inte riktigt klar över; så värst stor uppfattar jag den inte som.

* * *

De första männen på månen är en underhållande skröna.

Tidvis, särskilt inledningsvis, går berättelsen hisnande snabbt: man vet knappt ordet av innan Bedford och Cavor farit ut i rymden. Man kan även ana sig till en viss civilisationskritik, när seleniternas furste alls inte kan begripa hur människorna kan kriga mot varandra av ärelystnad. Där får man en liten glimt av hur ett utomjordiskt öga kan se på de mänskliga förhållandena.

Hursomhelst: ett rejält och underhållande äventyr i tjugosex kapitel bjuder Wells på. Och det är gott så.
– – –
Första männen på månen (eng. The First Men in the Moon), H. G. Wells. Övers. Josef Almqvist. B. Wahlströms bokförlag 1952. 255 sidor.

onsdag 7 februari 2018

Bokrecension: Sverige under 1800-talet | Carl-Eric Ohlén

"Borggården i Kronobergs ruin", tecknad av C. S. Hallbeck. Svenska Familj-Journalen 1873:8.
Bild: Svenska Familj-Journalen 1873:8 via Projekt Runeberg
Sverige under 1800-talet är en filmbok sammanställd av Carl-Eric Ohlén (1906-1974), med ett förord av Lars Widding (1924-1994). Boken utkom år 1972.

* * *

Kan man vara nostalgisk över en tid som man aldrig upplevt? En tid som försvann hundra år innan man ens föddes? Ja, i någon mån. Det lyser ett skimmer över 1800-talet, fastän det är orättvist, med tanke på de iskalla villkor som gällde för den stora delen av Sveriges befolkning. Svältår, epidemier, fattigdom... Allt detta sätter sin prägel på den tid som skildras i Sverige under 1800-talet, men som märks så föga i dess bilder.

Sverige under 1800-talet är en filmbok, alltså en bok vars huvudsakliga syfte är att presentera en stor mängd bilder. Bilderna utgörs av stads- och landskapsvyer tecknade under 1800-talet, företrädesvis dess senare hälft.

Trots att man mycket väl är medveten om att livet på många sätt var svåruthärdligt för de människor som befolkade dessa städer och vidder, kan man inte låta bli att gripas av de teckningar som ryms i Sverige under 1800-talet. Deras air av förgångenhet ger intryck och berör: vi ser hus som sedan länge är rivna, hästskjutsar som inte längre existerar, och så ser vi byggnader som fortfarande står på sin plats, trotsande tidens frätande effekt: kyrkor, ruiner, slott. De är konkreta ankare in i en annan epok.

Till varje bild finns en kortare bildtext. I de flesta fallen är texterna citat ur 1800-talskällor. Låt oss säga att framför oss är en bild av en Göteborgsvy. Då står under den ett klipp om staden. Inte nödvändigtvis från samma år som bilden, men ändå, från 1800-talet.

Som källor till bilderna har en mängd olika tidskrifter används, kanske främst Ny Illustrerad Tidning, som utkom mellan åren 1865-1900. Ohlén har valt att presentera vyerna i stort sett från från norr till söder, så att den första bilden föreställer "Kajtumfallet i Luleå älf" och den sista bilden "Landshöfdingeresidenset i Malmö". Totalt rör det sig om fler än 230 teckningar.

* * *

Sverige under 1800-talet är en förledande bok, även om den inte är påtagligt idealiserande. Vi ser fabriker, vi ser slitande människor, men vi får skjuta till lite av vår egen föreställningsförmåga för att förstå slitets omfattning. Vi ser fjäll, men känner inte kylan i svårisolerade stugor. Vi ser segelfartyg, men inte riskerna med att vara en sjöman under denna tid.

Men samtidigt: den visar de miljöer som människor levde i, vare sig de nu var fattiga eller rika, borgare eller lantbrukare, ämbetsmän eller inte. Och det ligger ändå en skönhet i en värld som precis står i begrepp att gå in i den nymoderna tiden, som ännu inte upplevt världskrigen eller kärnvapen, men som dock börjat få det mycket bättre än vad man haft det: mitt emellan 1700-talet och 1900-talet.

Där, på 1800-talet, läggs grunden för det samhälle som vi fortfarande lever i, och som vi fortfarande bygger vidare på, vare sig det gäller politiska ideologier eller tekniska framsteg. Det är ändå inte helt fel att säga att vi alla är barn av 1800-talet, även i mer än en klichéartad betydelse.

Och under ytan ligger 1800-talet och ännu äldre tider fortfarande kvar, inte alls långt bort: i städernas gatunät, i skogarnas stigar, i hus utmed paradgatorna och i gårdarnas stenmurar. En del av detta 1800-tal, opåverkat av senare tiders inverkan, får vi skåda i ansiktet genom Sverige under 1800-talet.
– – –
Sverige under 1800-talet, Carl-Eric Ohlén. Förord av Lars Widding. Bokförlaget Bra Böcker AB 1972. 246 sidor.