Bokrecension: På svarta listan | Pär Wästberg

På svarta listan är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången 1960. Jag har läst en upplaga från 1964, som också rymmer ett uppföljande efterord.

* * *

Jag är oförskämt dåligt insatt i Sydafrikas historia och hur apartheidsystemet fungerade. Kanske kan det delvis förklara den oväntat starka verkan som Per Wästbergs reseskildring På svarta listan gjorde på mig, en bok vari han rapporterar från Sydafrika genom att prata med människor, besöka de förtryckta likväl som förtryckare, och därtill oppositionella av olika hudfärg.

Wästberg skriver en rapp och okonstlad prosa som upplevs ligga nära de händelser han varit med om och de människor han träffat. Han tar aldrig till överord, utan låter det som han skildrar tala för sig självt. Han gapar inte, han berättar.

* * *

Per Wästbergs och hustrun Anna-Lenas reser från Rhodesia till Sydafrikanska unionen 1959. Då var Sydafrika ännu en självstyrande del av det brittiska samväldet. Det blev Wästbergs första besök i landet.

Apartheidsystemet hade en lång tid kvar att leva. Förmodligen mycket längre tid kvar att leva än vad man kunde tänka sig då Per Wästberg var på platsen och såg hur  den vita minoriteten genom drakoniska och anstötliga lagar gisslade både svarta (afrikanska) och färgade (mestadels asiatiska) befolkningsgrupper, med syftet att hålla var och en ras för sig. Effekten blev förtryck, att familjer slogs sönder, att folk fängslades eller skickades på tvångsarbete under slavliknande förhållanden, allt till en ständigt mullrande och bombarderande rasism. 

Man verkar allmänt ha tänkt att detta tillstånd icke kunde vara förblivande. Men de ledande kretsarna i Sydafrika inkapslade sig, alltmedan omvärlden fördömde dem. Och fortsatte på inslagen väg.

* * *

Men På svarta listan är inte en politiskt agiterande bok, även om den givetvis vill upplysa om hur illa det faktiskt var i Sydafrika. ”Vi som slipper leva i Sydafrika bör veta vad som sker och göra något åt det”, skriver Wästberg.

Fokus i boken ligger ständigt på de människor Wästberg och hans hustru träffar och de platser de besöker. De svarta människor han lär känna har förbluffande ofta livsgnista och hopp, trots alla vidrigheter. Man märker hur de framhärdar och väntar på en bättre framtid.

Wästberg ger många exempel på den bisarra värld som Sydafrika utgjorde. Han berättar hur en husmor som går till affären utan det pass alla afrikaner måste ha på sig utanför hemmet, riskerar att häktas och skickas till en farm för arbete eller till ett fängelse, utan att hennes familj ens informeras. 

Och Wästberg berättar att en av trettio afrikaner i Johannesburg får räkna med att dö genom att mördas. Varannan afrikan i Sydafrika blir någon gång i livet så misshandlad att det blir ett polisärende av saken. Varje afrikan i en sydafrikansk stad kan förvänta sig att bli arresterad åtminstone en gång om året, kanske, för att använda Wästbergs exempel, för att de gått och köpt cigaretter utan pass, eller missat bussen och därmed brutit mot utegångsförbudet efter klockan 23. 

Givetvis är också lönerna rasistiskt satta: en färgad murare tjänar 900 kronor i månaden, en svart murare 225 kronor i månaden, berättar Wästberg. Och så har vi den ökända § 10 i lagen om Urban Areas, som Wästberg förklarar sålunda:

”Ingen afrikan som med lagligt tillstånd bor i en stad har rätt att på eget bevåg ha hustru och barn boende hos sig. Ingen afrikan kan göra anspråk på att få bo kvar i en stad, om han inte arbetat för samma arbetsgivare i tio år eller levt på samma ställe i femton år.”

Notera att dessa femton år innebär att man som åtminstone svart kvinna inte får lämna staden under dessa femton år. Lämnar man ändå hemstaden för att till exempel hälsa på släktingar på annan plats kan man förvägras att få återkomma.

Det kan också hända, att en man och hustru inte längre får bosätta sig på samma ställe, efter att en rasprofilering skett av myndigheterna. En kvinna har blivit klassad som ¼ vit, och är därmed att anses som ”färgad”, precis som hennes barn, medan mannen är klassad som ”svart”. De får inte följa mannen när han genom tvång skickas till det referat där han visserligen föddes men som han inte besökt på trettio år.

Man läser och man häpnar. Detta är trots allt inte långt efter nazismens Tyskland, som kom att visa med all önskvärd övertydlighet vart politisk rasism kan leda. Men likväl: ”Ondskans legaliserade byråkrati härskar över [afrikanerna] med utstuderade paragrafer.”

* * *

Men mest stötande, vid sidan av de absurt diskriminerande lagarna och därmed sammanhängande förtryck, är de narrativ som de vita härskarna balsamerat sig i, som handlar om hur de svarta mår bäst av att bo med sina stamfränder (och därmed, vilket man inte talar lika mycket om, förvägras tillgång till rörelsefrihet och tillgång till annan kultur än den antikvariska man ordinerat dem), samtidigt som de vita är beroende av billig svart arbetskraft för sin privilegierade livsföring. 

Boerna vill förpassa de svarta till något slags föreställt förflutet. Men afrikanerna vill ta del av det moderna samhället, inte underhålla sig med ”värdelösa glaspärlor, lerhyddor, fattigdom...”

Apartheidens Sydafrika var en genomrasistisk stat. Per Wästberg visar hur denna stat såg ut inifrån, genom möten och otaliga citat av ledande män i staten. Han konstaterar i Johannesburg, att ”runt omkring oss härskade en enfald så oformlig och grym att den inte gick att tänka på.”

Det har nu gått tid sedan apartheid till sist avskaffades och ännu mer tid sedan Per Wästbergs skildring i På svarta listan först kom ut. Läsningen förblir emellertid omskakande och desillusionerande. Apartheidsystemet är ytterligare ett exempel på vad människor är förmögna att göra mot andra människor när grymheten och fördomen äger företräde.
– – –
Per Wästberg, På svarta listan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1964. 291 sidor.

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm

Läst består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst. 

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

Bokrecension: Onda nätters drömmar | Peter Englund

Allierad konvoj på väg till Algeriet. November 1942.

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel är skriven av historikern Peter Englund (f. 1957). 

Boken utkom första gången 2022, och jag har läst den i en upplaga från detta år.

* * *

Det är svårt att tänka sig något mer vittomfattande och mer svårgripbart än ett världskrig. Ska man berätta om ett sådant kan man välja att generalisera till de stora dragen: det landet anföll det landet och detta fick sådana och sådana konsekvenser. Men man kan också gå in i detalj, mana fram människor, nyanser och villkor för den enskilda. I Onda nätters drömmar gör Peter Englund det senare, och det på ett dispositionsmässigt experimentellt och språkligt mästerligt vis. 

Peter Englund begränsar sig i tid till november 1942, den tidsperiod när krigsvinden vänder mot axelmakterna. Under denna månad gör han i 360 korta kapitel nedslag i 39 människors liv. Skildringarna av de enskilda personernas liv är spridda genom boken, så att helheten blir till en stor väv av olika öden och sammanhang och förutsättningar. 

En del av dessa personer är civilister, en del är stridande på olika platser och olika sidor, en del är högt uppsatta, en del genomlever strider bokstavligen talat tryckta mot skyddsgropar. De flesta personerna har de allmänne läsaren sannolikt aldrig hört talas om, andra är betydligt mer välkända in i vår egen tid.

Och var och en av dem har sitt särskilda perspektiv på detta väldiga som kriget är.

Peter Englund har rekonstruerat dessa människors liv och dagar såsom de tedde sig vid de nedslag han gör i deras vardag. Till hans hjälp finns de stora historieverken, men också, och kanske framförallt viktigt för skärpans skull: dagböcker, memoarer, bevarade pappersspår. Väl valda fotografier skänker ytterligare djup i framställningen.

* * *

Det kan nog vara så att andra världskrigets verklighet är omöjlig att omfamna med sinnet, men den belysning ett verk som Onda nätters drömmar skänker från olika håll och platser ger ändå en inblick som hjälper den intresserade att förstå lite mer än man annars hade gjort: hur ransoneringarna upplevdes av en hemmafru, hur det var att hitta förruttnade stridskamrater som begått kollektivt självmord i djungeln.

Några i boken skildrade människor nämner jag, för att antyda bredden. Hélène Berr, universitetsstuderande i Paris. John Bushby, kulspruteskytt på brittiskt bombflyg. Albert Camus, ung författare. Vasilij Grossman, sovjetisk journalist i Stalingrad. Mun Okchu, koreansk sexslav på japansk fältbordell. Sophie Scholl, universitetsstuderande engagerad i motståndsrörelsen. Kurt West, infanterist vid Svir under fortsättningskriget.

I slutet av Onda nätters drömmar och ibland i förbigående tidigare under själva berättandet får vi veta hur det gick för de 39 människor som Englund berättar om. Några av dem överlevde inte kriget. En del levde in i vår tid, in i nya seklet. Men i allmänhet får vi ta del av skeendena såsom dessa människor själva får erfara dem. Det verkar dock som att många av dem fått ana tillräckligt vid denna tid för att förstå att något hänt i krigsförloppet. 

* * *

Peter Englund är enligt min mening en av vårt språkområdes främsta författare och berättare. Hans litterära tonsäkerhet är absolut. Han skriver tydligt och vackert. Och han tillåter sig ett visst inslag av arkaismer, som inte känns malplacerade eller tillkämpade, utan bara naturliga.

Det ska också sägas att Englund till fullo utnyttjar fotnoternas möjligheter, inte som referenssystem, utan som möjlighet att göra små utvikningar, förklaringar eller invändningar mot sådant kring vad de han berättar om uppger eller upplever. Det blir totalt 424 fotnoter. 

Onda nätters drömmar är ett populärhistoriskt verk. Englund har valt att bifoga en rejäl litteraturförteckning, men har avstått från att ta med en källförteckning av det mer detaljerade, akademiska slaget, som belägger uppgift för uppgift. Jag förmodar att det beror på en avvägning kring frågor om tillgänglighet och omfång.

* * *

Onda nätters drömmar presenterar några veckor av andra världskrigets förlopp i mycket stor skärpa. Där ryms det vardagliga likväl som det grymma och rent horribla. Här möter kriget naket, med död, sjukdom, tristess och lättnader. Peter Englund har skänkt oss ett mycket värdefullt verk som berättar om mänskliga villkor där kriget mullrar avlägset likväl som överallt kring de stridande – och icke-stridande.
– – –
Peter Englund, Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel. Stockholm: Natur & Kultur, 2022. 564 sidor.

Bokrecension: Tro mig | Allan Fagerström

Tro mig. Journalistik 1964–1978 är en samling texter av journalisten Allan Fagerström (1916–1985). 

Boken, som utgavs 1978, har försetts med förord av Rita Tornborg (f. 1926) och inledning av Per Odebrant (f. 1951). Odebrant har även stått för texturvalet. 

* * *

Samtliga de 86 artiklar som utgör huvuddelen av Tro mig publicerades först i Aftonbladet, där Allan Fagerström var skribent. Han var även tidningens chefredaktör mellan åren 1956–1962. 

Allan Fagerström är en stridsman. Hans arsenal består av ironi, sarkasm, spydighet, överdrifter och underdrifter. Med dessa vapen slår han åt höger och åt vänster men i princip alltid uppåt: mot politiker, mot folk med makt, mot tidsanda. 

Den som läser Tro mig möter inte mycket av långa, intellektuella resonemang eller utförliga analyser. Fagerström griper sig i stället an varje gordisk knut med svärd. Är han orättvis emellanåt? Med all säkerhet. Är han underhållande att läsa? I allra högsta grad. Visserligen infinner sig efter ett tag en viss mättnadskänsla om man sträckläser Tro mig; ungefär som när man föräter sig på sura karameller. Men efter en stund är man där igen och läser någon eller några artiklar till. 

* * *

Allan Fagerström är bildad och drar sig inte för att använda lärda referenser lika gärna som en burdus och grov liknelse. Prosan är närmar sig det talspråkliga, men är inte slarvigt, utan begåvat slängigt och mycket lättläst. Visst missar jag som sentida läsare säkert en mängd hänsyftningar på dagsaktuella personer och ämnen, men i den skriv- och skällglädje som Fagerström ger uttryck för finner man likväl ett stort nöje.

I grund och botten är Fagerström tämligen cynisk. Jag kan inte se att han ger mycket för höga och styltiga ideal, men han slår obarmhärtigt mot hyckleriet där han ser det. Och han kan gyckla med mer vardagliga ting också, som stockholmarnas förvåning över att det blev ovanligt kallt vintern 1965. Han driver med att pilotfacket önskar kuratorer åt piloterna. Men Fagerström är också skeptisk mot svenska skolan, och verkar mena att det enda säkra sättet att lära sig något är att läsa på egen hand.

Den svenska demokratin får sig regelbundet slängar. Fagerström ger intryck av att se statsskicket mer som en byråkratisk apparat fylld av byråkrater än som direkt underställd ett folkvälde. Politikers löften ger han föga för.

Kulturlivet är ett annat tema som återkommer. I allmänhet förefaller det som att Fagerström anser detsamma vara tämligen platt och, på tal om teatern, ofta politiserat – det senare är alltså inte någonting bra. I samband med en teaterfestival i Venedig skriver han:

”Den moderna politiska teatern är nog bland det tristaste, och Gud bevare den professor som ska skriva dess kapitel i teaterhistorien.”

Och på tal om det officiella stödet för kulturlivet, med iskall ironi:

”Rätt betänkt så finns det ingen gräns för hur mycket man kan pruta på kultur i en modern välfärdsbyråkrati som har folkets sanna väl för ögonen.”

Och om den glatta veckopressens bevakning av konungahuset:

”Veckotidningarna har förvandlat monarkin till en kräftstvullen spene, ur vilken man mjölkar pengar.”

Ja, nog tar Fagerström i när han slår mot vad det nu för tillfället är som han slår mot.

* * *

Det är underhållande att läsa Allan Fagerström. När han är som bäst är han antingen sylvass i sin kritik, eller oemotståndligt brutal. Det är svårt att försvara sig mot någon som använder ironin och sarkasmen som främsta vapen, ty då är det inte orden i sig som nödvändigtvis är det som svider, utan det som står mellan dem, det som antyds. Fagerström kan konsten att hylla en uppburen person på ett sådant vis att hyllningen blir en riktig nedsabling.

Och så något om formalia. Tro mig hade mått bra om den innan den kom ut hade korrekturlästs en gång till. Som boken nu är fläckas den av en påtaglig mängd korrekturfel.
– – –
Allan Fagerström, Tro mig. Artiklar 1964–1978. Förord av Rita Tornborg. Inledning av Per Odebrant. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1978. 275 sidor.

Bokrecension: Den trådlösa fantasin | Gunnar Harding

Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77 är skriven av Gunnar Harding (f. 1940). Boken utkom år 1978.

* * *

Gunnar Harding är poet, översättare, författare och kritiker. I Den trådlösa fantasin har han samlat ett antal av sina texter från 1970-talet. Artiklarna och essäerna har tidigare varit publicerade på olika håll, flera av dem är bearbetade för bokformatet. Genom att läsa dem kan vi både lägga fingret mot kulturlivets puls när det begav sig, och lära oss en hel del av de intresseområden som ligger Harding särskilt varmt om hjärtat: modernistisk poesi och jazz, till exempel.

Inte minst intressant är att läsa hur Harding reflekterar kring det tryck på poeter att skriva ideologiskt och politiskt medvetet; och att att då ställa den typen av poesi mot  en fond av formella, tekniska estetiska värden. Den poesi löper fara att betraktas som undermålig, som inte tar hänsyn till skönhetsvärden. Det är en mycket rimlig invändning — en poesi som tappar bort dessa ting blir onekligen något annat än egentlig poesi: blir plakat. Hellre då nonsensvers, som i alla fall främjar tankens flykt!

Harding slår också ett slag för att dikten är mytskapande. Visst kan dikten adressera dagsaktuella ting, men den kan och bör också skapa nya bilder och vyer, skänka en upplevelse. Poesin kan då också, genom att öppna ögonen för alternativa myter, motverka officiella myter, som kommer till exempel från den snöda reklamens värld och från politiskt håll.

Och Harding skriver om mycket mer. Han skriver om keltisk poesi. Och han skriver om kung Arthur. Han skriver om William Blake. Om Apollinaire och om Blaise Cendrars, den sistnämnda som en gång skrev en beskrivning av Walt Whitmans begravning såsom den borde varit, snarare än hur den egentligen var.

Och så finns det med en essä om Gunnar Björling, en poet som jag försökt att närma mig, men inte lyckas knyta an till. Det gör emellertid Gunnar Harding, som i Björlings synnerligen fragmentariska texter tydligen hittar utrymme för tankens och associationernas expansioner att rymmas.

* * *

Gunnar Harding skriver väl och han skriver brett om kulturlivets yttringar, kanske främst om poesins värld, men där finns alltså också jazzen, och där finns filmvärlden, bland annat fina texter om James Dean och kulten av honom, och där finns den målade konsten.

Den trådlösa fantasin skänker en vyer från 1970-talet, som rymmer mer än 1970-talet självt. Och den ger oss uppfattningen av Gunnar Harding själv som en brett kompetent kulturmänniska som gärna förmedlar sina intryck av det han mött till oss andra.
– – –
Gunnar Harding, Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1978. 144 sidor.

Bokrecension: Det stora bullret | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz

Det stora bullret är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970). Boken utkom år 1938.

* * *

I det stora bullret samlar den oöverskådligt produktive författaren Sigfrid Siwertz tio essayer i blandade kulturella ämnen. Det vore kanske inte helt rätt att kalla varje rad i dem djupsinniga, men de är observanta och på intet sätt banala. Siwertz ger i dem sina perspektiv på sådant som rör sig i tiden, den tid då de gavs ut, nämligen senare delen av 1930-talet.

Siwertz reagerar till exempel på en pessimistisk jargong, en lat pessimism som tar till pessimismen som kliché. Det må bli sagt att Siwertz själv har en ganska dov ton i sina texter, men det är inte främst sådant han åsyftar i denna text, utan en trött vulgärpessimism.  Den pessimistiska jargongen jämför han delvis med ”en snuvepidemi”, och som ett förräderi mot glädjen. 

Samtidens bullrighet är en annan sak som Siwertz skriver om: hur tystnaden och lugnet får vika för det skrikande och väsnande, vare sig det nu rör sig om reklamens dövande propaganda eller nöjesindustrins lättköpta succéer. Eller av privatlivets detaljers utskrikande på torgen.

Intressant är vidare Siwertz harangerande av den långa romanen, som han ser bli allt mer populär i sin omgivning, inte minst bland proletärförfattarna. Men även sådana mastodonter som Proust och Joyce finner hans ogillande härvidlag. 

Den roman som dras ut mister i koncentration och disposition, tycks Siwertz mena. Och han framhåller i kontrast med detta novellens egenart som konstprodukt: den är inte en kort roman, utan något eget, sammanhållet och på sina egna villkor skapat. Konsten blir inte mer storslagen för att den blåses upp till väldiga proportioner, och ”[l]ivets fullhet kan lysa fram i ett par versrader, den är icke av kvantitativ art.” Och Siwertz har hårdare ord på lager:

”Den ändlösa romanen synes mig stundom vara en sådan parasit [som binnikemasken!] på livet, oförmögen att lyfta sig upp till det plan, där diktens verkliga strider utkämpas och nya former för vår världsupplevelse skapas.”

Ett undantag gör Siwertz emellertid för Thomas Mann: ”Han visar att den stora, av hög intelligens genomlysta talangen kan segra trots alla utsvävningar i formatet.”

* * *

Särskilt intressanta är också de tre avslutande texterna i Det stora bullret. Alla tre utspelar sig under Siwertz vistelse i Tyskland. 

I den första befinner hans sig i en nordtysk idyll, han går i spåren av Heinrich Heine. Det är vackert, han känner igen miljöerna till exempel från oljetryck han sett i sin ungdom — men där hörs också ”rekryternas spikstövlar”. Dessa bryter, åtminstone för den sentida läsaren, in som föraningar om vad som bara låg något år in i framtiden för Tysklands och världens del. 

Siwertz promenerar i Berlin. Det är år 1937. På vita kolonner tronar örnar och fasces och hakkors i väntan på ett statsbesök av Mussolini. Men Siwertz går på teater, och han tycker sig vid åseendet av pjäsen se befrielse i publikens ansikten. Siwertz konstaterar: 

”Diktens frihet existerar ju inte mer i Tyskland, men det var ändå som om en skyddande trollring under några timmar inneslutit den lilla teatern borta vid Zoo . . .” 

Men snart är han ute i Berlinnatten igen. Flyglarmet går, en övning. ”Den totala staten bereder sig på det totala kriget . . .”

Här står Siwertz på tröskeln till det nya, stora kriget.

* * *

Texterna i Det stora bullret är kryddas med osökta litterära referenser som vittnar om Siwertz stora beläsenhet och självklara hemmastaddhet i den kulturella sfären. Och det går det ett generellt stråk av elitism genom Siwertz betraktelser: han är inte en representant för massan, vars omdöme han knappast ger mycket för, utan Siwertz framstår som den stillsamme, skeptiske betraktaren. Han skriver:

”Det är ett fatalt faktum, att massan absolut inte kan tåla mer än en viss blygsam procent av sanning och förnuft.”

Siwertz skriver en mycket god prosa och besitter en stor förmåga till eleganta formuleringar, som förvisso skulle fungera som aforismer i sin egen rätt. Han har skarp blick och kan sätta ord på sina observationer, vare sig det nu gäller stämningen på en gata i Berlin eller sin avsky för det platta, mekaniska skrattet.
– – –
Sigfrid Siwertz, Det stora bullret. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1938. 177 sidor.

Bokrecension: Karl XII | C. O. Nordensvan

Karl XII

Karl XII. Synpunkter och betraktelser är skriven av C. O. Nordensvan (1851–1924), officer och militärhistorisk författare. Boken utkom år 1918.

* * *

Under Stora nordiska kriget (1700–1721) stupade uppåt 200 000 människor på svensk sida. De dog i sjukdomar, de dog i köld, de dog i strid. Därtill utarmades Sveriges resurser och omfattande landavträdelser fick göras. Stora nordiska kriget blev en katastrof. I spetsen för händelseutvecklingen stod en man, den enväldige svenske konungen Karl XII (1682–1718).

Det hör väl till historiskt intresserade svenskar att ha en uppfattning om Karl XII. De finns som höjer honom till skyarna som hjälte, och de finns, som sablar ner honom som landsplåga. 

Problemet är inte nytt, och hur man borde se på kungen sysselsatte också officeren C. O. Nordensvan, som 1918 gav ut Karl XII. Synpunkter och betraktelser, en sammanfattning av Nordensvans studier i ämnet, som särskilt varit militärt inriktade.

Det förvånar därför inte att fokus för Nordensvans bok är de militära rörelserna. 

Största delen av boken består av plågsamt detaljerade skildringar av hur befälhavaren X för sina styrkor till Y, därefter till Z och därefter till nästa plats. Så inträffar ett slag, varefter man rör sig till platsen A, sedan till platsen B, och sedan till platsen C. Översätt sedan dessa Y, Z, A, B och C till polska eller ryska orter och läsaren som inte är synnerligen bevandrad i östeuropeisk geografi är mycket snart borttappad. Åtminstone den här läsaren. Trots att en och annan karta beledsagar berättandet.

Så man får försöka se de stora dragen i rörelserna. Hur Karl XII synes irra omkring, för att stundom stanna upp. Nordensvan ställer sig gång på gång frågande till konungens handlingssätt. 

* * *

Mot senare delen av boken tar mer tolkande och resonerande partier vid, och här blir det ännu tydligare att Nordensvans uppfattning om Karl XII som fältherre är mycket kritisk. Nordensvan tycker sig se, att Karl XII obstinat håller fast vid till exempel Sachsen-Polens konung Augusts avsättning, fastän det kostar Sverige östersjöprovinserna, fastän gynnsamma tillfällen till fred visade sig, om Karl XII bara velat vända sitt öra till kompromisser. 

Men allt, verkar Nordensvan mena, som hade en antydan av reträtt var för Karl XII liktydigt med nederlag. Att kompromisser kan vara strategiskt lämpliga verkar konungen inte velat se. Det var segra helt enligt sin egen vilja, eller gå under.

Ett annat karaktärsdrag som Nordensvan belyser är Karl XII:s egenmäktighet. Konungen har stora militära begåvningar omkring sig, men ytterst lite låter han dem komma till tals, och ytterst lite, om något, meddelar han dem om sina mer övergripande mål. De får ofta bli kvar i ovisshet om sin konungs planer.

Konungen är obstinat — Nordensvan talar om Karl XII:s ”ytterliga envishet” — och konungen är egenmäktig och lyssnar inte till råd. Han låser sig vid mål som inte kan uppnås. Han förstår inte statskonstens och diplomatins möjligheter. När han likväl låter använda sig av diplomati, är hans kompromissvilja obefintlig. Hans språk är krigets, med värja i hand. Nordensvan skriver:

”Det förefaller nästan, som om konungen uppfattade hela kriget såsom sin enskilda angelägenhet, med vilken ingen annan hade något att skaffa.”

Och vidare:

”Otvivelaktigt är i alla fall, att Karl XII:s anlag och långa krig allt mera födde i honom en krigslystnad, som i kriget sökte sin tilfredsställelse [sic!] och älskade kriget för dess egen skull.”

Det hindrar inte att Nordensvan kan uppskatta konungens personliga egenskaper: konungen har mycket enkla vanor, och han är tapper intill dumdristighetens gräns och strider inte sällan med sin armé, när det rent taktiskt rimligen hade varit bättre om högste befälhavaren hållit distansen och bevarat överblicken. Men moraliskt har en stridande konung säkert en slående effekt på manskapets stridsvilja.

Slutligen låter Nordensvan hursomhelst sin bok mynna ut i en lovprisning av konungen som skär sig med vad han tidigare anfört emot honom. Han talar om ”övermåttet av hans goda egenskaper”, om att han trots sina brister står ”framför oss såsom urbilden av svensk kraft och svensk tillförsikt”.

Diskussionen om Karl XII tog som bekant inte slut med Nordensvans Karl XII. Synpunkter och betraktelser. En enhetlig bild av krigarkungen framför andra i svensk historia kommer vi aldrig att få: han var själv alltför sparsam med utsagor om sitt inre liv för att vi någonsin ska kunna lära känna honom. Återstår att som Nordensvan försöka tolka honom utifrån hans kända agerande. Nordensvan balanserar som synes en kritisk bild av kungen som härförare mot en positiv bild av hans personliga egenskaper.
– – –
C. O. Nordensvan, Karl XII. Synpunkter och betraktelser. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B, 1918. 341 sidor.

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

Bokrecension: Kriget mot Ryssland | Sven Hedin

Övergivet ryskt skyttevärn.

Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915 är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom år 1915.

* * *

När första världskriget rasat i omkring ett halvår gör den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin en resa på östfronten. Han far omkring där mellan mars och augusti 1915 och resultatet är en rejäl bok, en motsvarighet till hans lika omfattande bok om sin resa på västfronten, Från fronten i väster.

Visserligen är Sven Hedin en privilegierad resenär genom sitt då stora kändisskap och sin stora tysklandsvänskap: tyskarna tjänar uppenbarligen på att ha en vän från ett neutralt land som skildrar de tyska framgångarna, och Hedin får tillgång till avspärrade områden och högt uppsatta militärer, ja, även till kejsaren av Tyskland, som han blivit bekant med, och kejsaren av Österrike-Ungern, som han också träffar.

Sven Hedin älskar Tyskland, vars folk han ser som nära befryndat med det svenska. Han ser i Tysklands engagemang mot Ryssland en direkt parallell till Karl XII:s krig mot Ryssland tvåhundra år tidigare: båda fenomenen är för honom germanska ansträngningar med vapen i hand att hålla Ryssland på plats. Om och om igen visar Hedin ett slags historiskt dubbelseende; Hedin befinner sig i sin egen tids krig på olika platser, och samtidigt refererar han vad som hände den karolinska armén på samma marker långt tidigare.

”Det var i karolinernas spår, tyskar, österrikare och ungrare tågade fram, och det var Karl XII:s tanke att resa en germansk mur mot slaviska stormvågor, som blivit upptagen och fortsatt av våra blodsfränder.”

Det finns ett tydligt ärende och en tydlig politisk underton i Hedins väldiga verk om sin resa på östfronten. Han vill inte att hans eget hemland ska stå vid sidan av, utan sluta upp i en strid som för Hedin gäller den germanska, västerländska kulturen, som han upplever hotad av österns inträngande västerut. Det Sverige en gång gjort under stormaktstiden och framförallt under Karl XII:s tid bör det göra igen, innan det är försent.

”Den dag lärer dock icke vara långt avlägsen, då alla germaner måste sluta sig tillsammans för att upptaga den avgörande striden mot österns framvällande massor.”

Tydligare kan Hedins mening knappast formuleras.

* * *

Vi kan således konstatera att Kriget mot Ryssland har tydliga ärenden. 

Boken upphöjer det i Hedins ögon enastående och svårt utsatta Tyskland och deras allierade Österrike-Ungern. Och boken verkar för att väcka svenska folket till medvetenhet om ett historiskt uppdrag som det inte bör svika för bekvämlighet och neutralitet. 

Med facit i hand är det lätt att göra sig lustig över Hedins svulstighet, men för Hedin var hotet högst reellt: han såg en civilisationernas kamp utspela sig framför ögonen när han på fronten ser de brinnande polska byarna, när granaterna slår ner och när tusentals soldater marscherar förbi honom.

Hedin reser oftast omkring i bil, skjutsad av tyska eller österrikisk-ungerska officerare eller soldater. Men han gömmer sig inte på bekvämt avstånd från striderna; ofta är han på plats där ryssarna nyss evakuerat timmar eller kanske en dag före. Han rör sig på platser som fortfarande beskjuts. Han hukar i skyttegravar för att inte synas från andra sidan. Han är på intet sätt feg, även om han ofta tillbringar sina nätter i bekväma hotellrum, och äter kvällsmat med generaler och aristokrater.

Kriget mot Ryssland utgör ett mycket intressant tidsdokument. Merendels uppfattas nog Tyskland under första världskriget numera hos oss som de man inte sympatiserar med, och det beror nog i inte ringa grad på det som senare skulle följa: andra världskriget och det nazistiska styret. 

Allt det finns dock ännu inte när Hedin skriver. Vad Hedin ser är en kultursfär som hotas, en kultursfär som han anser vara hans egen, och som måste försvaras till varje pris, mot Ryssland, men också mot det av honom djupt hatade England, vars ränker han anar bakom ryssarna. Ja, om Englands agenda genomförs ska skandinaverna räkna med att få se ”våra städer och byar brännas, våra hus och hem plundras, våra kvinnor skändas och våra män bortsläpas till den sibiriska träldomen.”

* * *

Man skulle kunna ägna en doktorsavhandling åt Hedins tendenser, beskrivningar och värderingar i Kriget mot Ryssland. Här kan bara några antydningar göras beträffande språk och innehåll. 

Språket är utmärkt. Hedin är en strålande stilist, lättläst och driven, övertygande och målande, med öga för både detalj och stora drag. Även om krigsansträngningarna ofta antar en polerad heroisk skepnad lyser också det mörka, makabra igenom, och han väjer inte för detta. 

Det skildrade lidandet uppväger kanske inte den allmänna och scoutmässiga hurtighet Hedin stundtals skriver med, men det ger åtminstone svärta åt skildringen. Även i det rika fotografiska illustrationsmaterialet förekommer emellanåt eländet tydligt: Sven Hedin låter inte bli att fotografera lik.

Några fragment av krigets elände:

”... i snön begrovos de fallna. Nu, då det vita täcket smälte bort, kommo liken i dagen.”

”Framför [skytte-]graven löpte hoptrasslade, med spanska ryttare försedda taggtrådsnät, i vilkas obarmhärtiga snår av järn ohyggligt massakrerade, uppsvällda och blåsvarta lik sutto fast. En vidrig stank spred sig kring platsen.”

”De, vilka stupat på sin post i den grav, som upptagits invid muren, lågo täckta allenast av nedrasat grus och stensplitter, och när man – utan att veta detta – gick däröver, kändes marken försåtligt mjuk.”

”I ett fattigt litet hem, bebott av en ung moder med två barn och en äldre kvinna, hade en projektil slagit ned och dödat alla. Blod, hjärnsubstans och muskeltrasor sutto fastsmetade kring väggarna. För övrigt hade de olyckliga redan jordats.”

Beskrivningarna drabbar läsare också mer än hundra år efter att händelserna inträffat.

* * *

Beskrivningarna av tyskarna och det tyska är synnerligen gillande. Germaner övar ”mildhet mot de besegrade”. Och ”[g]rymhet mot den besegrade strider helt och hållet mot germanens sinnelag och natur.” Den tyska armén ”är främmande för alla asiatiska vanor.” 

När Hedin träffar några tyska officerare utlåter han sig så här: ”Det är uppfriskande att se en sådan skara verkliga män, vackra, friska väderbitna och krutbestänkta germaner.” Tyskland är för Hedin uppenbarligen ett ideal.

Men Hedin ger sig också hän åt en slentrianmässig antisemitism som i hans tid inte var ovanlig, men som i vår tid inte kan annat än att sticka i ögonen. 

Hedin talar om ”judekvarteret med dess eländiga kyffen och snuskiga bodar, och den mustiga doft, som utmärker varje ghetto”. Allt judiskt framställs i allmänhet som smutsigt och beklagansvärt. Och Hedin skriver om judarna, att ”[f]ör övrigt äro de främmande för patriotiska känslor. För dem är den egna vinsten huvudsaken.” 

Om varför vissa byar räddats från att brännas ner av ryssarna anför Hedin: ”Hur kommer det sig, att somliga ställen gått fria? Kanske judarna mutat dem, som skött brandfacklorna?” Och i Warszawa: ”En tragisk syn erbjöd också här israeliterna i sina små svarta mössor, sina långa skägg och långa fingrar, smutsiga och rufsiga som alltid.”

De antisemitiska schablonerna sitter djupt och självklart i Hedins berättelse om tillvaron i östeuropa.

* * *

Kriget mot Ryssland ger tunga bilder av krigets destruktivitet, men också tydliga drag av hur en man som Hedin såg på omvärlden och vad han befarade för framtiden. 

För Hedin var hotet från öst överhängande, och tyskarnas krigföring en livsnödvändighet för vad han skulle kalla den germanska och västerländska civilisationen. Det är utifrån detta perspektiv man behöver försöka förstå honom, tror jag. Hedin ser en världsbrand som hotar att ödelägga allt han värnar, och därför vill han också att allt må göras för att tvinga tillbaka denna förtärande eld. 

Kriget mot Ryssland är fylld av fotografier, många tagna av Hedin själv, som också försett sitt verk med åtskilliga teckningar som han gjort, ofta porträtt av människor han mött. Därtill kommer en mängd svårlästa kartor. 

Särskilt fotografierna av krigets direkta konsekvenser hjälper en sentida läsare att tillsammans med texten skapa sig åtminstone aningen av en förståelse för hur överväldigande stort lidandet var då detta första världskrig drog fram över Europa. På fotografierna ser vi flyktingar, nedbrunna hus, nedskjutna döda och nedskjutna skadade människor. Vi ser män i uniform vandra rakt mot sin egen död. 

Det är kanske den ton som längst klingar kvar efter att ha läst Hedins Kriget mot Ryssland: det oerhörda, meningslösa lidandets ordlösa skrik.
– – –
Sven Hedin, Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915. 964 sidor.

Bokrecension: Vad händer med svenska språket? | Inge Jonsson (red.)

Ur ABC- och läsebok av B. C. Rodhe.

Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien utkom år 1976. Inge Jonsson (1928–2020) var professor i litteraturvetenskap.

Boken har försetts med ett förord av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), då Svenska Akademiens ständige sekreterare.

* * *

Vad är ett gott skrivspråk? Det är svårt att inte anta att svaret främst kan besvaras ur en subjektiv synvinkel. Olika människor reagerar rimligen olika på olika sätt att skriva. En språkvetare tänker säkert i allmänhet annorlunda än en tonåring. 

Jag inbillar mig att jag har ett relativt väl uppövat språköra vad gäller svenskan. Och liksom någon som har ett relativt väl uppövat musiköra stör sig på dissonanser, gör jag detsamma i svenska språket, för att nu låna en liknelse från Vad händer med svenska språket? Ett avvikande skrivsätt stör mig. Men samtidigt anser jag att språket inte heller får förstelnas i sin skriftliga form. 

Idealet för mig är ett vårdat skriftspråk som ligger talspråket nära, utan att äga talspråkets naturliga lättja i uttalet. Det ligger ingen som helst fördel i att krångla till språket bara för att det är nedskrivet i stället för uttalat. Meningar är med fördel inte längre än nödvändigt och bör absolut inte vara överlastade. Å andra sidan ger det ett slarvigt, ja, nästan respektlöst, intryck på mig att skriva ”ja” istället för ”jag” eller ”mej” istället för ”mig” eller för den delen att förminska skriftspråkets uttrycksmöjligheter genom att inte använda sig av rimlig interpunktion. 

Jag förmodar att balans framstår som ett ideal för mig, balans mellan det hävdvunna och det dynamiska.

Det är i stor utsträckning frågor som dessa som behandlas i debattboken Vad händer med svenska språket? Boken har några år på nacken och trycktes 1976. Det är tydligt att det hänt mycket i språkutvecklingen på de närmare femtio år som gått sedan dess. En del debattörers anatema över språkliga barbarismer framstår nu som snudd på löjliga eller åtminstone svårt förlegade. Språket har trots allt utvecklats, och det som störde ett vältränat öra 1976 stör inte nödvändigtvis ett tränat öra i dag.

* * *

De olika debattörer som lämnat bidrag till boken angriper olika ämnen, även om frågor rörande språkriktighet dominerar. Dock finns där många andra ämnen representerade också, till exempel utvecklingen av Svenska Akademiens ordlista och fackterminologi. 

Nils-Erik Landell tar upp problemet med dimmig, uppblåst officiell prosa i somliga av Statens Offentliga Utredningar. Göran Palm visar på problemet med att inte målgruppsanpassa textinformation. Utrikeskorrespondenten Sven Åhman stormar över svenskans förfall utifrån hans perspektiv när han efter många år återvänt hem. 

Det reageras mot anglicismer, klichéer och ogrammatiska formuleringar. Någon reagerar på ordet ”tejp”, som väl numera får anses helt och hållet accepterat inom svenskt språkområde. Henrik Sandblad skriver med skärpa mot språket hos idrottsjournalister. 

En mer tillåtande attityd märks hos Bertil Molde, som skriver om hur flera olika sätt att uttrycka sig kan vara lika språkligt korrekta, och om hur olika människor inom den svenskspråkliga gemenskapen kan hålla sig med olika varianter av svenska, utan att den ena varianten nödvändigtvis är mer rätt än den andra. Till exempel är det lika självklart för en del att uttrycka ”från en synpunkt” som för en annan att uttrycka ”ur en synpunkt”. Och när det förut var vanligare att skriva att man tog fotografier på en person har det senare blivit vanligare att man tar fotografier av en person. Någon gång kan vad som uppfattas som dialektalt rentav vara en gamla versioner av uttal som levt kvar, till exempel att istället för ”blommor” säga ”blommer”.

* * *

De sexton texter som utgör Vad händer med svenska språket? är skrivna av personer från delvis olika sfärer. En del texter har tryckts förut, andra är nya för boken. Samtliga av dem som medverkar arbetar med språket på något vis, antingen genom att vara författare eller genom att studera språk. Infallsvinklarna är olika och det är också graden av språklig purism eller konservatism. Men i princip alla som bidragit har en grundhållning där man värnar om att språket ska vårdas som verktyg. Boken är inte en radikal skrift. 

De många exemplen på olika språkliga varianter och avarter ger tankeställare, även sedan det nu gått ett tag sedan boken först gavs ut. En del tankeställare har kraft att justera språk hos skrivande människor fortfarande, andra belyser hur språket förändrats och alltjämt fortsätter att förändras. Och genom att boken hunnit åldras något utgör den också i sig själv ett språkhistoriskt vittnesbörd om sin egen tid.
– – –
Inge Jonsson (red.), Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. 211 sidor.

Bokrecension: Obestämda artiklar | Per Wästberg

Obestämda artiklar är skriven av Per Wästberg (f. 1933), författare och tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Dagens Nyheter. Boken utkom år 1981.

* * *

Obestämda artiklar är en mycket tilltalande samling ”personliga annotationer, minnesfragment, reseintryck, litterära reflexioner, skämt och infall”, såsom Per Wästberg beskriver texterna i efterskriften. Texterna har tidigare till stor del tydligen varit publicerade i Dagens Nyheter under rubriken ”Motroten”, även om en del nytt material också finns med, och annat material har redigerats.

Per Wästbergs prosa är mycket välklingande. Den har inte en sökt eller uppstyltad karaktär, den känns inte som att den försöker vara vacker eller poetisk, utan den känns sådan på ett spontant vis, vilket rimligen kräver ett känsligt språköra av sällsynt slag hos författaren. 

De saker som Wästberg tar upp är av allehanda slag, och han har i boken ordnat sina fragment och småstycken i kapitel efter ämne. Ibland handlar det om en plats han besökt, varvid han ger intryck och observationer. Ibland handlar det om författare han läst. Ibland bjuder han på formuleringar som är eller skulle fungera utmärkt som aforismer. 

Den generella tendensen uppfattar jag som lärt skeptisk. Det är en människa som sett mycket, som rest mycket, som läst mycket, som med bibehållen ödmjukhet tolkar sin omvärld och förklarar den utifrån sitt perspektiv, med en sund öppenhet. Och med öga för de talande detaljerna.  

* * *

Wästberg skriver jordnära om Frankrike, om engelska Sutton Courtenay där George Orwell är begravd, om religion och politik – men utan störande polemik. Han tittar in genom fönstret i ett hus där Virigina Woolf bodde med sin make. I boken finns minnen återgivna. Det vardagliga blandas med det unika. Genom Wästberg får vi erfara Venedig och New York och flera olika platser i Afrika: Kenya, Tanzania, Senegal.

Många av de reflexioner Wästberg gör, ibland liksom i förbigående, är mycket träffande:

”En del religiösa tror att deras liv på jorden förlängs ut i evigheten – såsom guldfiskarna tycks tro att akvariets vatten fortsätter bortom glaset.”

”En misslyckad bok är en där vid slutad läsning inte bara verkligheten ser oberörd ut utan även läsaren är det.”

”Om vi bara kunde skala av oss våra roller och stiga fram bakom dem, vem skulle vi då likna där vi sträcker på oss i ljuset, återfödda? Utan  några som helst masker – en fullständigt oigenkännlig figur.”

Bland personerna Wästberg skriver om återkommer J. L. Borges, för övrigt en enastående författare. Men han skriver också om Sven Hedin. Och om Anais Nïn, som Wästberg en gång sett på en restaurang i Paris. Sven Delblanc skymtar förbi, och det gör också Oscar Wilde och Chinua Aschebe. Och många fler.

Och en charmig skildring rör hur Wästberg under ett besök på Tivoli i Köpenhamn tappar bort sin kalender, och han känner en aning av frihet när allt inbokat, alla möten, plötsligt inte längre är tillgängligt för honom.

* * *

Obestämda artiklar är en utmärkt bok att läsa för dess språkliga skönhets skull, för dess stämnings skull och för dess insikters skull. Man får känslan av att följa med in i Per Wästbergs privata värld, och därifrån med honom skåda ut på den yttre världen såsom han ser den.
– – –
Per Wästberg, Obestämda artiklar. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1981. 235 sidor.

Bokrecension: Ön Sachalin | Anton Tjechov

Anton Tjechov

Ön Sachalin (ry. О́стров Сахали́н) är skriven av Anthon Tejchov (1860–1904), rysk författare, dramatiker och läkare. Boken utkom första gången i sin helhet på ryska 1895. 

Jag har läst en förkortad svensk översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm i en upplaga från 1975.

* * *

Sydöst om ryska kusten och norr om Japan finns en långsmal ö. Den är ungefär lika stor som Västergötlands yta fyra och en halv gånger om. Ön heter är Sachalin och fungerade som rysk deportationsort och fängelseö från år 1875. Dit, över 600 mil från Moskva, skickades mördare, tjuvar och andra oönskade personer från västligare delar av landet för några år upp till livstid.

Året 1890 reste författaren Anton Tjechov dit och såg under några månader till att prata med mängder av deporterade människor och andra som vistades där. Han kom att beskriva sina iakttagelser i en bok som heter just Ön Sachalin. 

Tjechovs metod för att få möjlighet att träffa många människor är att genomföra en folkräkning. Det kan väl också förklara den återkommande befolkningsstatistik som han förmedlar, även i den förkortade översättning som jag läst. Genom sitt uppdrag kan Tjechov resa och knacka på snart sagt överallt. Han ska ha sammanställt fler än tiotusen indexkort över invånare på ön.

Boken har Tjechov skrivit utan många utropstecken eller interjektioner. Författaren låter skildringarna och vittnesmålen tala för sig själva, och snart känner sig läsaren själv klaustrofobiskt instängd på den stora ön.

* * *

Det fanns olika typer av deporterade på ön. 

Det fanns inlåsta straffångar som kedjats fast i vagnar för att hindra rörelse. 

Det fanns fångar som fick ägna sig åt straffarbete ute, som till exempel att arbeta i gruvor eller som uppassare åt tjänstemän. En fånge kunde bli kolonist och få sig tilldelad en i regel på tok för litet tilltagen åkerlapp tillsammans med andra kolonister. Och så kunde man till sist avancera till bonde, varvid fängelset helt släppte taget om personen som lämnades att försörja sig själv. 

På Sachalin utdelades kroppsstraff med spö eller piska och avrättningar förekom. Kvinnor som kom till ön, ibland i sällskap med sina deporterade män eller fäder och ibland som fångar själva, kom i mycket stort antal att bli prostituerade.

Fångarna är i allmänhet mycket underdåniga mot icke-fångar och förväntas svepa av sig mössan när de kommer i närheten av en sådan. Kortspel verkar av Tjechovs skildring vara utbrett, och då givetvis kortspel om pengar och varor, vilket leder till att en del deporterade kan bli tämligen rika och äga tusentals rubel medan andra är mycket utblottade. Smutsen, särskilt för de fångar som bor i fängelserna, är oerhörd. 

* * *

Rymningar var inte ovanliga För det mesta lyckas de inte. Men benägenheten att rymma kunde också utnyttjas på så vis att äldre deporterade lurar med mer nyligen deporterade på ett rymningsförsök, varvid de äldre helt enkelt snart mördar dem de fått med sig tar vara på vad de nu kan ha förfogat över. En äldre man sägs ha dödat 60 personer på detta vis.

Andra som rymmer försvinner på tajgan. Åter andra tas fast av sådana som jagar dem. Men nästan alla fångar, oavsett hur långt de kommit i sin process, verkar drömma om att en gång återse hembygden som de förvisats ifrån.

Klimatet, särskilt på norra delen av ön, inbjuder inte till odling. De kolonier som grundas av överheten har sällan möjlighet att frodas. Om jag förstår det rätt kommer många kolonister att leva på de bidrag av mat som de får från fängelserna. Vägsystemet utan för samhällena verkar underutvecklat, vilket kan göra det svårt att förflytta sig från plats till plats.

* * *

Till de mer omskakande skildringarna i boken hör Tjechovs beskrivning av hur en fånge piskades. 

Omständigheterna var sådana att en viss fånge försökt rymma. Han blev upptäckt när han försökte lämna ön på en flotte och hanns upp. Vid undersökningen visade det sig att han ankommit till Sachalin året innan, dömd för trippelmord. Men av något överseende hade han aldrig fått de 90 piskrapp han dömts till, ej heller hade fjättring vid kedja åstadkommits. 

Nu ska dock piskningen ske, och Tjechov är närvarande. 

Fången läkarundersöks och när läkaren konstaterat att fången förväntas överleva straffet binds denne fast vid en lutande bänk. Bödeln, som själv är dömd för att ha halshuggit sin hustru, drar ner fångens byxor till knäna och börjar låta den tretungade piskan vina över honom. Fem slag åt gången, sedan byter bödeln sida. Redan efter de första fem slagen har den misshandlade kroppen börjat bli blåaktig. Efter ett tag orkar inte fången längre tala eller vädja. Han vrålar och väser. 

Tjechov orkar inte se på mer utan går ut ett tag. Till sist har 90 slag uppnåtts.

”Man befriar snabbt Prochorovs händer och fötter och hjälper honom att resa sig. Stället man slagit på är purpurblått av kontusioner. Det blöder. Tänderna skallrar, hans ansikte är gult och fuktigt och blicken irrande. När man ger honom droppar biter han krampaktigt i glaset . . . Man fuktar hans huvud och för honom till sjukavdelningen.”

Tjechov konstaterar strax efteråt: ”Kroppsstraffen förråar och förhärdar inte bara fångarna utan också de personer som verkställer och bevittnar dem.” Tjechov noterar att en del utförare blir så förråade av kroppsstraffen att de finner nöje i dem.

* * *

Ön Sachalin berättar om ett sätt att hantera förbrytare på som, även om avsikten är annorlunda, inte på minsta sätt verkar i korrigerande riktning, utan enbart i förvarande och bestraffande riktning. Humaniteten minimeras i hanteringen och fångarna behandlas som odjur. Detta kombineras med vad som verkar vara en föga effektiv byråkrati och delvis direkt inkompetent styrning på ön. Resultatet blir misär.

Den översättning av Ön Sachalin som jag läst är som nämnts en förkortning. Med de 234 sidorna har man låtit bli att inkludera ytterligare omkring 175 sidor från det ryska originalet. Av förordet förstår vi att detta redaktionella beslut tagits mot bakgrund av att det i boken finns ”en del motsägelser, upprepningar och statistiska data som är ganska tröttande och intetsägande för en modern läsare.” Genom ingreppet ska boken alltså bli mer läsvärd eller åtminstone lättläst. 

Jag är alltid mycket tveksam till denna typ av strykningar i översättning av böcker. Men med boken nu läst är jag glad att man översatt den åtminstone så här långt, och att jag fått ta del av den åtminstone i denna utsträckning.

För det är en läsvärd bok. Den berättar om ett samhälles avigsida, om ett straffsystem som ägnar sig åt bestraffningar som kan vara grymma i paritet med de brott som de dömda själva begått, eller värre. Om ett straffsystem som inte förbättrar samhället så mycket som det förråar det.
– – –
Anton Tjechov, Ön Sachalin. Övers. Hans Björkegren, Victor Bohm. Stockholm: AWE/Gebers, 1975. 234 sidor.

Bokrecension: Hitlers död | Luke Daly-Groves

Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945 (eng. Hitler's Death. The Case Against Conspiracy) är skriven av Luke Daly-Groves. Boken utkom på engelska 2019. Jag har läst verket i svensk översättning av Hans Dalén, i eboksupplagan från 2020.

* * *

Vad Daly-Groves gör i Hitlers död är att genom analyser av brittiskt och amerikanskt underrättelsematerial från tiden för andra världskrigets slut och tiden efter belysa vad som hände kring Hitlers död. Mycket av materialet han använder sig av är nyligen helt eller delvis frisläppt efter att ha varit sekretessbelagt sedan det arkiverades.

Dessutom motverkar Daly-Groves konspirationsteorier inom ämnesområdet. Han visar att de slutsatser som slogs fast av undersökaren och historikern Hugh Trevor-Roper redan något år efter kriget i stor utsträckning håller än i dag, i ljuset av vad som senare offentliggjorts.

Enligt Daly-Groves analyser av underrättelsematerialet hans arbete med andra källor gick Hitlers död till som följer.

Adolf Hitler och Eva Braun drar sig tillbaka till ett rum i Führerbunkern i Berlin. Där sätter de sig i en soffa och tar sina liv. Sannolikt skjuter Hitler sig i tinningen och Eva Braun tar gift. Det kan dock inte helt uteslutas att Hitler också tar gift – antingen enbart eller samtidigt som skottet. 

De två kropparna tas sedan via bunkerns nödutgång upp till marknivå, där de placeras i en krevadgrop och översköljs med bensin. Eftersom rysk artillerield ligger på hårt, kastas en brinnande, bensinindränkt trasa från området vid nödutgången till platsen där kropparna ligger. De antänds. De närvarande gör nazisthälsning och drar sig tillbaka till bunkern. 

Därefter blir händelseförloppet mer oklart. Daly-Groves menar att det är rimligt att anta att resterna av Hitlers och Eva Brauns kroppar inte bara förtärs av elden, utan också förstörs ytterligare genom det bombardemang området utsätts för. Det är möjligt att det som är kvar av kropparna endast är mycket skadat material. 

Ryssarna är de som först når platsen, och de hanterar på något vis situationen. Genom åren obstruerar de sedan avseende att låta västmakterna få del av vad de verkligen kommit fram till. Sannolikt tas åtminstone en bit av Hitlers käke omhand, eftersom det förefaller som att den identifieras som just Hitlers av hans tandläkare. 

”De flesta historiker är överens om att sovjeterna lyckades hitta Hitlers tänder. Dessa har identifierats av hans tandläkare, bekräftats genom röntgenjämförelser och underkastats modern kriminalteknisk analys.”

Käkbiten finns i dag i ryskt arkiv. Den skottskadade kraniebit som man länge trott var Hitlers har genom DNA-undersökning på senare år visat sig komma från en kvinna. Daly-Groves framför som förklaring att kraniebiten kan komma från någon av de andra döda kroppar som befann sig på platsen.

Exakt vad som hände med Hitlers kropp kan alltså i dag inte slås fast. 

Däremot kan det helt övertygande antas att Hitler verkligen tog sitt liv den 30 april 1945 och att det inte finns rimliga, hållbara skäl till varför man bör misstänka att han skulle ha lyckats fly den tyska huvudstaden för att till exempel via u-båt ta sig till Argentina, som varit en konspirationsteori.

Daly-Groves skriver med anledning av dessa överlevnadskonspirationer:

”Det är tydligt att när dokumenten som konspirationsteoretikerna åberopar analyseras i sitt hela sammanhang finns det ingen konspirationsteori som överlever närmare granskning.”

Daly-Groves menar följaktligen att det inte finns några som helst hållbara bevis som belägger att Hitler skulle ha överlevt den 30 april 1945. 

Genom att hänvisa till underrättelsetjänsternas dokument kan han visa att inget av de många spår som undersöktes avseende Hitlers påstådda flykt ledde till något annat än intet. Att uppgifterna likväl undersöktes menar Daly-Groves kan ha helt andra förklaringar än att man faktiskt trodde att Hitler var dold på någon plats. Till exempel att man ville man närmare undersöka de personer som spred sådana rykten, i syfte att hitta andra nazister som flytt Tyskland eller nazistiska sammanslutningar som efter kriget försökte hålla nazismen vid liv – bland annat genom att hävda att Hitler aldrig dog. 

* * *

Hitlers död är född ur en akademisk uppsats. Det märks också i bokversionen. Där finns den akademiska krispigheten och där finns också noggrannheten med en mycket stor mängd fotnoter – och det är ju jättebra. Men där finns också en hög svansföring, som noga understryker den egna forskningens betydelse, fastän de genom nya källstudier i nytt material i första hand – vad jag förstår – bekräftar och styrker de historiska rön som redan är allmänt accepterade. 

Sådan bekräftelse är också mycket viktig. Men det krävs onekligen ett visst mod att bära huvudet så högt som Daly-Groves gör, hur stor den egna mödan än varit. 

Besynnerligt framstår också det mycket långa och något bombastiska kapitel som avslutar boken, vari Daly-Groves fått för sig att han ska tacka snart sagt alla människor han haft med att göra de senaste åren, vare sig det är hans flickväns föräldrar, sina mor- och farföräldrar, folk på universitet, värdar hos vilka han fått bo. Man kunde förledas att tro att han ägnat femton år åt att författa den definitiva boken om andra världskrigets historia.

Men det är en mycket intressant bok att ta del av. Daly-Groves visar på vikten av noggranna källstudier, och likaså på vikten av att gå dit bevisen leder, och att inte hantera dem selektivt för att passa det narrativ man redan på förhand formulerat. 

Daly-Groves har uppenbarligen grävt djupt i arkiven, och det må var och en som intresserar sig för tiden och ämnet vara honom djupt tacksam för. Genom hans forskning står slutsatsen än mer fast: Hitler dog den 30 november 1945 genom självmord, vad som nu än hände med hans kropp efter att den bränts utanför bunkerns nödutgång. Det finns inga bevis som belägger någonting annat.
– – –
Luke Daly-Groves, Hitlers död. Sanningen om den 30 april 1945. Övers. Hans Dalén. Lund: Historiska Media, 20NN. Eboksupplaga. 328 sidor (i tryckt upplaga).

Bokrecension: Färdsätt | Carl-Erik af Geijerstam

Färdsätt. Essäer och porträtt är en samling texter av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), lärare, författare och poet. Boken utkom år 1983.

* * *

Det är en samling texter av skilda slag som möter läsaren av Färdsätt. Där finns litterära reflexioner, där finns minnesbilder och skildringar av drömmar och där finns kontemplativa funderingar kring konstnärskap och andra delar av livet.

Allt är formulerat med en ödmjuk stämma, som aldrig ropar och skriker, utan långsamt och varsamt tar läsaren med på exkursioner. 

Carl-Erik af Geijerstams huvudsakliga konstnärliga projekt förefaller vara att se det bekanta på nytt, att försöka nå barnets fascination över det nära och enkla, som en blomma – det egentligen bekanta och därför lätt förbisedda. 

* * *

En mängd författarskap behandlas eller refererar af Geijerstam till. Således möter Tjechov, Tolstoy, Harry Martinson, Carl Jonas Love Almqvist, Johannes Edfelt, Swift, Goethe, med många fler. Författarskapen är honom nära; han har en innerlig läsares relation till dem.

Åter och återigen möter Vilhelm Ekelund, som helt uppenbart varit en viktig samtalspartner för af Geijerstam, fastän de – vad jag vet – aldrig träffades. Men af Geijerstam förhåller sig ideligen till Ekelunds konstnärskap och ibland Ekelunds sätt att formulera sig. Och med Ekelund delar af Geijerstam kärleken till skogen och naturen.

Särskilt intressanta i samlingen är de porträtt som af Geijerstam skriver av personer han mött. En del nära, som hans föräldrar, en del sådana som mer skymtat fram under hans barndom. 

Utmärkt är skildringen av hans latinlärare, en icke på något sätt smickrande framställning, men likväl välvillig och balanserad; texten är skarpögd och mildögd på samma gång. Ett och annat minne som af Geijerstam skriver ner kunde nog upplevts som alltför privat för att äga mer allmänt intresse, om det inte varit för att dessa dessa betraktelser bärs upp av af Geijerstams finstämda språk, som saknar överord men har stor träffsäkerhet.

* * *

Färdsätt är en kontemplativ bok, full av minnen och intryck fästa på pränt med stor språklig skicklighet. Det är en bok att vila tillsammans med, att sjunka in i och att ta till sig – nog gärna stillsamt.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Färdsätt. Essäer och porträtt. Stockholm: Författarförlaget, 1983. 256 sidor.

Bokrecension: Makten och heligheten | Dan Jones

Benediktinermunk

Makten och heligheten. En berättelse om Europas medeltid (eng. Powers and Thrones. A New History of the Middle Ages) är skriven av Dan Jones (f. 1981), brittisk författare och populärhistoriker. 

Boken utkom på engelska 2021. Jag har läst boken i svensk översättning av Allan Klynne i eboksupplagan från 2023. 

* * *

Om man berättar om tusen års historia i en enda bok kan den boken mycket väl bli full av dramatik, färg och personligheter. Precis sådan är nämligen Dan Jones Makten och heligheten, som på ett mycket förtjänstfullt sätt skildrar åren mellan det västromerska rikets fall och reformationens genombrott. 

Boken liksom författaren är britt, och därför är det inte mer än naturligt att det ligger en viss tyngdpunkt på teman som knyter an till England, eller att teman belyses delvis ur ett särskilt engelskt perspektiv. Men helhetsgreppet är likväl större: europeiskt, så klart, men också asiatiskt och med tiden amerikanskt. 

Hunner bryter fram och senare mongoler. Germanska stammar migrerar och vikingar gör sig påminda över stora områden. Munkväsendet sprider sig, precis som riddarväsendet. Ett oräkneligt antal konflikter utspelar sig och striderna påminner oss om hur oerhört grym den medeltida krigföringen kunde vara, en krigföring som inte sällan knyter an till antingen korsets eller halvmånens religioner. 

* * *

Makten och heligheten är en populärhistorisk bok, men populärhistorisk i ordets allra bästa mening. Den blir inte ytlig, trots att den måste vara översiktlig. Varje enskilt kapitel kunde utvidgas till hela bokserier, men Jones lyckas hålla balansen. Han följer sin röda tråd, som både är kronologisk och tematisk. Och referenserna är mycket generöst tilltagna för den som vill gå vidare. 

För min egen del blir boken en stimulerande ögonöppnare. Min blick har ofta varit vänd mot antiken, där jag känner mig relativt hemma och bekväm. Medeltiden är för mig – och jag tror det stämmer för många – töcknig och svåröverblickbar. Jones sprider ljus över epoken och det som blev typiskt för den. Jones visar hur mycket som finns att hämta av kunskap från detta årtusende, och hur nära man kan komma också många av dess mer omskrivna personer. 

Boken kan på grund av sin översiktliga natur givetvis inte gå ner i den grå vardagen särskilt mycket, utan måste följa de stora linjerna. Men den känns trots det aldrig ytlig. Jones hinner med både att göra stora konflikter begripliga och att presentera ett och annat stridsområde inom historievetenskapen. Han tar i sin framställning särskild hänsyn till sådana krafter som väl i nutiden fått särskild emfas: migration och klimatets betydelse för den historiska utvecklingen. 

Språket är ledigt, sällan men någon gång möjligen något publikfriande. Det är fråga om en läsfröjd. Vi som är relativt vana vid att läsa historisk facklitteratur känner väl till dess ofta torra karaktär, men Jones visar hur det går att skriva mustig historia och ändå vara seriös och vederhäftig. 

Så man läser och man fascineras och man gläds över att Jones låtit sitt stora medeltidsintresse ta sig uttryck i detta ståtliga verk, där läsaren möter korsfarare, akademiker, araber, upptäckare och mängder av kungar och furstar, alla med sina särskilda intressen och agendor. Jones presenterar, men inte bara det: han förklarar på ett pedagogiskt vis, så att man får en förståelse av åtminstone de stora dragen i de händelseförlopp som var aktuella mellan västroms fall och reformationens genomförande.

* * *

Dan Jones Makten och heligheten är en utmärkt bok för den som å ena sidan vill lära sig mer om medeltiden och å andra sidan vill göra det på ett lättillgängligt och intagande vis.
– – –
Dan Jones, Makten och heligheten. En berättelse om Europas medeltid. Lund: Historiska Media, 2023. E-boksversionen.

Bokslut 2023

Antal inlägg: 43 (2022: 39, 2021: 67). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,6 (2022: 3,3, 2021: 5,6)

Antal recenserade böcker: 2023: 42 (2022: 38, 2021: 60)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 1032.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Om plikterna av Cicero och Expedition Kon-Tiki av Thor Heyerdahl.

Planer för 2024:

Ett mål med denna litteraturblogg var att skriva 1000 recensioner. Det målet nåddes under 2023. Jag har emellertid fortsatt att skriva recensioner därefter, och det känns just nu som att det är något jag kommer att fortsätta att göra – kanske främst för att det är ett effektivt sätt för mig att reflektera kring den litteratur jag läst.

Bokrecension: Historia kring trettioåriga kriget | Göran Rystad (red.)

Historia kring trettioåriga kriget är sammanställd av historikern Göran Rystad (1925–2020) och rymmer, förutom Rystads förord, fem texter om ämnen som har med kriget att göra. 

Boken utkom första gången 1963. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Trettioåriga kriget hemsökte Europa mellan 1618 och 1648. Kriget spred stor förödelse och förorsakade mängder av död, död både till följd av krigshandlingar, sjukdom och hungersnöd. Inte minst blev den civilbefolkning svårt drabbad som bodde i närheten av där arméerna drog fram och utarmade landet. Man räknar att omkring åtta miljoner människor fick sätta livet till som en följd av kriget, soldater som civila.

Även Sverige blev som bekant aktivt involverat och från år 1630 stred de svenska styrkorna i konflikten.

Själva konflikten är svåröverblickbar. På ena sidan har vi den katolska, habsburgska kejsarmakten. På den andra sidan protestantiska tyska furstemakter och bland annat Sverige. Även det katolska Frankrike kom att strida, men inte på den katolska kejserliga sidan. Kriget fortsatte för Sveriges del också efter att Gustav II Adolf stupat i Lützen 1632.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget samlar fem essäliknande texter om olika problem som har med kriget att göra. Texterna är de följande:

• ”Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget” av historikern Sverker Arnoldsson (1908–1959), först publicerad 1947.
• ”Gustav II Adolfs politiska mål i Tyskland 1630–1632” av brittiske historikern Michael Roberts (1908–1997), först publicerad 1957.
• ”Gustav II Adolf och krigskonsten” också av Michael Roberts, först publicerad 1958.
• ”Vem vållade Nördlingenkatastrofen 1634?” av historikern Göran Rystad (1925–2020), först publicerad 1959.
• ”Trettioåriga krigets befolkningshistoriska följder” av tyske historikern Günther Franz (1922–1992), först publicerad i ett arbete 1940, skriften utgavs i en tredje, utvidgad upplaga 1961.
• ”Westfaliska freden” av tyske historikern Fritz Dickmann (1906–1969), först publicerad 1959.

Redaktör för boken var Göran Rystad, som även försett den med ett förord, utöver sitt eget textbidrag.

Vi kan notera att texterna som utgör Historia kring trettioåriga kriget uppnått i vetenskapliga sammanhang relativt höga åldrar. Det må nu så vara. En senare historiker kunde säkert hinna ett och annat att anmärka på, och Rystad kommenterar i sitt förord det faktum att det i den tid då boken först utkom också förelåg olika uppfattningar. 

Texterna är emellertid välargumenterade och ger många exempel på god källkritisk metod. Inte minst gäller det den noggranna undersökning av stridsförloppet under slaget vid Nördlingen, som slutade med förlust för svenskarna. Rystad analyserar de tillgängliga källorna, vaskar fram vad som verkar vara ett rimligt händelseförlopp och pekar på var de olika författarna till de olika källorna av olika tänkbara anledningar gör för avsteg från vad som faktiskt inträffade. 

Franz text om de befolkningsmässiga följderna för befolkningen i det nuvarande Tyskland är malande noggrann, men mycket givande. Franz' tes är att förödelsen inte var så omfattande som tidigare historiker hävdat, men de siffror han fått fram talar likväl för den inte fullt så invigde ett förfärande tydligt språk om död och folkflykt, avfolkade gårdar och byar och områden där det tog lång, lång tid innan befolkningsmängden återhämtade sig till de nivåer som fanns före krigets tid.

I Roberts text om Gustav II Adolfs politiska mål får läsaren veta mer om vad som kan ha drivit på att Sverige gav sig in i kriget. Roberts pekar på vikten för Gustav II Adolf av att inte låta den katolska, kejserliga makten få fäste på nordtyskt område och så få inflytande över Östersjön, som man såg som ett svenskt intresseområde. 

Det blev därför viktigt att sluta allianser med viktiga protestantiska makthavare som låg i vägen för den kejserliga maktsfärens utbredning. Roberts verkar hävda att Gustav II Adolfs plan utvecklade sig allteftersom kriget fortlöpte. Man löste problem efter problem utan att nödvändigtvis ha ett formulerat slutmål. 

I Arnoldssons text om propagandan på hemmaplan får vi stifta bekantskap med hur kungen motiverade krigsföretaget på hemmaplan. Man använde då både det religiösa argumentet, som på sin tid förefaller tungt, att man ville akta sig för de katolska villolärorna, och det militära hotet som de kejserliga kunde utöva mot Sverige om de kom närmare svenska gränser genom att nå östersjökusten. 

Alldeles uppenbart sågs kejsarmakten som ett stort hot mot Sverige, ett hot man hellre mötte på annat lands mark än på egen mark, med allt vad det innebär av utarmning och lidande.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget bjuder på många värdefulla historiska utredningar om händelseutvecklingen under trettioåriga kriget. Det är fråga om ganska akademiska texter, men de är inte svårlästa om man har ett intresse av att sätta sig in i den katastrof som trettioåriga kriget innebar. Läsaren får många exempel på klar argumentation inom det historiska forskningsfältet och bjuds på tung bevisföring såsom den bör se ut inom genren.
– – –
Göran Rystad (red.), Historia kring trettioåriga kriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994. 161 sidor.

Bokrecension: Een kort Underwijsning | Johan Skytte

Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke är skriven av Johan Skytte (1577–1644). 

Verket utkom år 1604.

* * *

Den vid tyska universitet välstuderade borgmästarsonen Johan Skytte blev år 1602 lärare till kronprins Gustaf Adolf, som skulle bli kung Gustav II Adolf. Längre fram under sitt liv blev Skytte riksråd och kansler för Uppsala universitet. Han adlades 1604 och tog då efternamnet Skytte; innan dess bar han namnet Schroderus.

Johan Skytte skrev ner sina tankar om vad en blivande konung borde ta till sig av kunskaper i en furstespegel, Een kort Underwijsning. Skriften torde väl vara tänkt som en sammanfattning av vad den blivande kung Gustav Adolf borde fästa blicken vid såsom särskilt viktigt, både ur etisk och vetenskaplig synvinkel, ”the Dygder och Konster som en Fursteligh Person wäl anstå”.

Med ett delvis mustigt och bildrikt språk presenterar Skytte ämne för ämne som en blivande furste borde ge akt på. Han kryddar med exempel ur historien och anekdoter. En furste, även om han föds till sin position, föds inte med de färdigheter som behövs för den höga uppgiften att leda ett rike. 

”Ingen kan någon tijdh blifwa een godh Smedh / medh mindre han hafwer tillförene sin Konst / i lång tijdh brukat / och henne aff förfarne och skickelige Mästare lärdt och bekommit.”

Fursten måste lära sig att bli en god ledare. För att bli en god ledare måste han öva sig i flera olika konster, och det redan som ung.

Först och främst kommer religionen, vilket föga förvånar i en genomreligiös tillvaro. Fursten ska ha rätt religion och fira gudstjänsten på rätt sätt. Detta är en tid då reformationsarbetet precis börjat sätta sig och den lutherska ortodoxin kom ju att regera under 1600-talet. 

Skytte menar att konungen får sin makt genom Guds kraft. Och för Skytte kommer alla andra dygder ur religionen, det vill säga ur kristendomen. Får en ung man falsk religion i sig som ung, så kommer han att hålla fast vid den så länge han lever, menar han. Söker fursten vishet så bör den sökas i Bibeln.

Efter detta brandtal för kristendom och tro övergår Skytte till att prata om ”Booklige konster”. 

Först skriver han då om ”Grammatica”, nämligen helt enkelt att framföra sin mening på riktigt och enkelt språk. Sedan skriver han om ”Rhetorica”, nämligen vältalighet: att kunna lägga fram sina ord på ett vettigt vis och att förmå övertyga dem som lyssnar.

Skytte understryker också vikten av att som furste kunna många språk, särskilt tidens internationella språk latin. 

Fortsätter vi så att läsa Een kort Underwijsning kommer vi därefter till ”Dialectica” som ”underwijser oß/ huru wij rätt skole bruka wårt Skäl och Förnufft”. Det handlar om att bedöma det som möter på ett rimligt och förnuftigt vis. 

Sedan kommer ”Arithmetica”, där Skytte påvisar hur viktigt det är för en furste att rätt kunna räkna och själv ha insikt i hur det förhåller sig med antal och ekonomi. Han rekommenderar i princip Gustaf Adolf att ha en personlig bok där han själv skriver ner viktiga siffror och uträkningar. Aritmetiken är viktig, Den "bepryder en Herre och Regent mächta wäl”.

Så följer ”Geometria” som Skytte gör till grund för ”Optica”, ”Musica”, ”Astronomia” och ”Mechanica”. 

Geometrin lär fursten hur han lämpligen ska anlägga ett läger eller hur stegar bör tillverkas vid en stormning. Geografin tillåter jämförelser mellan olika länder. Mekaniska instrument kommer väl till pass vid strid. 

Avslutningsvis följer så ”Politica”, vilket väl får förstås som konsten att agera politiskt i bred betydelse, att sköta rikets angelägenheter. Detta bör fursten göra med hjälp av lämpliga rådgivare. Det är ett tecken på en furstes klokhet att han inte tar sig för någonting utan att först inhämta ”wijse Mäns rådh och betänkiande”, en synpunkt som kan synas rimlig i ett system där monarken hade så stor personlig makt och möjlighet att agera utifrån egna föreställningar och idéer. 

Politica lär också fursten att inte ta sådana personer till sitt råd ”som intet meer weta / än een Åsna klädd uthi Purpurkiortil”, vilket nog får förstås som en rekommendation att inte låta sig förföras av högt uppsatta personers glans kring sig själva, utan att välja sådana rådgivare som först och främst besitter sakkompetens. Skytte varnar också Gustaf Adolf för sådana rådgivare som bara svarar honom såsom han själv vill och bara säger sådant som behagar honom.

* * * 

Een kort Underwijsning ger en kort inblick i vad en höglärd person som Johan Skytte tyckte att man kunde förvänta sig av en konung. Fursten ska först och främst vara from, för därigenom blir han också bemängd med dygder. Men därefter är det också viktigt att han, förutom andra övningar, inte låter bli att bli beläst, att skaffa sig bokliga kunskaper, för dessa kunskaper kommer att gagna honom som kung, och de kommer att se till att han inte är lika utlämnad åt dem som han i själva verket har att befalla över. 

Särskilt intressant är att se vilken vikt Skytte lägger vid att kungen ska kunna kommunicera effektivt: både korrekt och på ett övertygande vis. Vad gäller detta verkar han fått sina önskningar uppfyllda i Gustav II Adolf, som av allt att döma verkar haft en stor kompetens på området.

Givetvis är det också intressant att läsa en drygt fyrahundraårig text. Om man vant sig vid frakturstilen är den i det allra mesta helt begriplig, även om vi står främmande för ett och annat ord eller en grammatik som vi inte längre tillämpar. Det hindrar inte förståelsen i någon större grad. Detta är tidig 1600-talsprosa, självmedveten, stolt och rejäl.

En läsare av i dag har stor behållning av att läsa Een kort Underwijsning om man fascineras av dess tid likväl som dess språk.
– – –
Johan Skytte, Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke. 1604(?). Läst som digitaliserad faksimil via Kungliga Biblioteket. 48 sidor. På titelsidan anges året 1604; det förefaller dock som att det inte nödvändigtvis anses vara detta exemplars tryckår.

Bokrecension: Så blev vi alla rasister | Ivar Arpi & Adam Cwejman

Så blev vi alla rasister är skriven av Ivar Arpi (f. 1982) och Adam Cwejman (f. 1985). Boken utkom år 2018.

* * *

Det fanns en tid när religionen var allt för mig. Jag underhöll tanken att bli präst och en stor del av min vakna tid gick åt till att fördjupa mig i kristen teologi och i att lära känna bibeltexterna. 

För mig fanns det inget mellanting; jag kunde inte vara lite kristen – det gällde för mig att viga så mycket av mitt eget liv åt religionen som jag förmådde. Det evangeliska och biblicistiska narrativ som jag höll mig till försåg mig med den stora förklaringsmodellen till allt som mötte och till allt som var nödvändigt att veta, och när själva verkligheten föreföll skära sig med vad förklaringsmodellen beskrev, så gällde det självklart att försöka få terrängen att passa kartan, inte tvärtom. 

– Åh, en enkel väg, utbrister någon! Nej, inte alls: en delvis mycket svår väg, som krävde stort engagemang för att kunna fortsätta att vandra; blev hindren stora fick arbetet bli desto större för att ändå ta sig fram. Till sist var det ju ändå det kristna narrativet som jag förväntade mig skulle stå emot varje tryck. 

Jag är alltså mycket väl bekant med fenomenet att låta ett sammanhållet narrativ styra hela världssynen. Förmodligen är det därför jag numera, lång tid efter min religiösa livsfas, reagerar så starkt mot liknande tendenser och strömningar, vare sig de nu är av religiös eller ideologisk art: jag vet hur sådant förmår förvrida huvudet på en människa.

Jag påminns om detta när jag läser Ivar Arpis och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister.  

I denna bok med tydligt ärende ifrågasätter författarna starkt sådana narrativ som vill se etnicitet (”ras” som det hette förr och som det återigen kallas) som det allt övergripande problemkomplexet och den grundläggande samhällskonflikten som den mellan icke-vit och vit. 

Med en mycket stor mängd exempel påvisar författarna vad som förefaller vara absurda och förnuftsvidriga uppfattningar hos dem som från politiskt vänsterhåll och självdeklarerat antirasistiskt håll söker arbeta mot diskriminering genom metoder som till förvillelse liknar just diskriminering, som genom att påpeka hur rasism genomsyrar allt i det västerländska samhället själva förfaller till rasism.

Det är djupt störande läsning för dem som tror sig blivit någorlunda vaccinerade mot idéer som prioriterar att följa den karta man skaffat sig framför att följa terrängen. 

* * *

Läsaren får till exempel möta exempel på dåligt underbyggda anklagelser, som att polisen inte skulle ha agerat mot Lasermannen, när polisen i själva verket gjorde enorma arbetsinsatser. Men en sådan uppfattning skär ju sig med narrativet som anklagarna anslutit sig till om en grundläggande rasistisk struktur i samhället. 

Och det handlar om anklagelser från personer som anser sig vara utsatta för rasistiska strukturers förtryck mot andra personer med utländskt påbrå som försvarar det svenska samhället och menar att det är viktigare vad du gör än var du kommer ifrån: att lösningen på den rasism som faktiskt existerar inte är att du ska premieras på grund av hudfärg utan på grund av kompetens, oavsett hudfärg.

När Arpi och Cwejman försöker reda ut hur man på SVT och SR tagit sig an mångfaldsutmaningen retar de ansvarigas svar stundom löjet; det förefaller uppenbart att dessa försöker bända förnuftet kring en ideologisk lösning som i praktiken innebär att man tillmäter hudfärg en särskild kompetens i sig vid rekrytering. 

Samma sak när Stefan Löfven 2013 säger att man behöver orka se den rasism ”som finns hos oss själva” och när han därefter pressas på vad för rasistiska strukturer han månne själv bär på inte förmår se några sådana. Han talade, men när det kom till kritan verkar han inte trott på sin egen förkunnelse om de allomfattande rasistiska strukturerna.

En försvarlig del av Så blev vi alla rasister ägnas också åt den kvasiakademiska jargong som uppstått inom det identitetspolitiska fältet, där politisk aktivism smält samman med universitetens och högskolornas forskning. Detta är förvisso ingenting nytt; många år på humanistiska akademiska utbildningar har gjort åtminstone mig flyktigt bekant med sättet att försöka skapa vetenskaplighet genom att ge grumlig och grund ideologi akademisk terminologi.

* * *

Arpi och Cwejman försvarar uppfattningen att människor faktiskt kan förstå varandra, över kulturella gränser och över etniciteter. De förfäktar liberala kärnvärden, där det är individens egenskaper, inte grupptillhörigheten, som ska vara avgörande. För dem är det på intet sätt givet att en persons kunskaper eller erfarenheter blir inkommunikabla på grund av att den personens hudfärg avviker från en annan persons.

Det har nu gått några år sedan Så blev vi alla rasister kom ut. Jag tycker mig märka att debatten ser lite annorlunda ut nu. Det är inte självklart att lika plakatartade uttalanden förs till torgs längre, som de vi möter så många av i Arpis och Cwejmans bok. 

Det är bra. För om vi spolar bort den här grumliga soppan av separatistisk och extremistisk ideologi kan vi möjligen få blicken klarare för den rasism som faktiskt existerar: den som ligger bakom att en viss svart person inte får ett visst jobb trots befintliga meriter likväl som den rasism som ligger bakom antisemitismen som finns hos en del personer av annan etnisk bakgrund än svensk. Klar syn är underlättar rimligen effektiv problemlösning. 

I detta viktiga arbete att ifrågasätta och belysa grumligheten gör Arpi och Cwejman en stor gärning genom sin bok.

* * *

Så blev vi alla rasister är försedd med en stor mängd noter, som gör att den som vill kontrollera citat eller sammanhang får det lätt att gå direkt till källor. Författarna har som vana opinionsskribenter givetvis ett gott språk, men texten som helhet anser jag kunde behövt kammas till en smula här och var, kanske gjorts mer koncis på något ställe. 

Naturligtvis är boken en partsinlaga: den har ett ärende och deklarerar det tydligt. En försvarare av de ideologiska strömningar som Arpi och Cwejman attackerar skulle nog ha en hel del att säga om deras sätt att presentera sina motståndarna och sitt budskap. Det gör emellertid inte värdet av verket lägre; det kvarstår, om inte annat som rak skepsis inför det som nyss var försanthållet i delar av det välvilliga offentliga Sverige.
– – –
Ivar Arpi, Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister. Stockholm: Timbro förlag, 2018. 145 sidor.