söndag 21 januari 2018

Bokrecension: Skyddande belägring | Heinrich Böll

Skyddande belägring (ty. Fürsorgliche Belagerung) är en roman av Heinrich Böll (1917-1985), nobelpristagare i litteratur 1972.

Boken utkom på tyska 1979 samt i svensk översättning av Eva Liljegren 1980.

* * *

Skyddande belägring utspelar sig under några dygn i en fiktiv version av Västtyskland, någon gång på 1970-talet.

Tidningsägaren Fritz Tolm blir vald till arbetsgivarföreningens chef. Han är en äldre man, mycket godmodig. Han bor med sin hustru Käthe på det lilla slott han varit i tillfälle att köpa, där också föreningen har sina möteslokaler.

Uppdraget som arbetsgivarföreningens chef är ett föga avundsvärt värv.

Tiderna är sådana, att man från det offentliga är ständigt beredd på attentat från vänsterterrorister. Därför är bevakningen av Tolm och hela hans familj mycket sträng. Snarast parodiskt omfattande. De har polisvakter i trädgården och inne i slottet, deras samtal avlyssnas och så snart de ska besöka en plats får de sina vakter med sig som kontrollerar allt omkring dem. Detta gäller både främst gamle herr Tolm själv, men också och inte minst dottern Sabine, liksom folk som kommer i deras närhet.

Det händer inte så mycket. Romanen skapar istället känslan av den atmosfär som måste finnas där värnandet av säkerheten blivit så utbrett att friheten blir påtagligt lidande. Boken belyser miljön ur många olika perspektiv, genom många olika personer. – Ja, personerna är så många att det är direkt förvirrande. Men man lär sig allteftersom vem som är vem.

Stora delar av texten är utformade som ett slags inre monologer: berättaren återger hur personen som det för tillfället handlar om tänker. Den egentliga framåtdrivande handlingen får alltså stå tillbaka för ett omfattande reflexivt berättande, även om det reflexiva berättandet sömlöst övergår till dialoger och beskrivande prosa.

* * *

Skyddande belägring är en tung bok att läsa. Styckena är - jag frestas säga: tyskt - långa, nästan klaustrofobiska i sin täthet, men äger ändå tankens lätthet och kan hoppa liksom tankar kan hoppa associationsvis, och lämna tidigare spår inte riktigt avslutade. Tankestrecken är många, som skiljer en oavslutad mening från en ny tankegång.

Men det finns en inre spänning i historien också. Två av Fritz Tolms söner har eller har haft kopplingar till vänstern som gör dem inte helt rumsrena. En tidigare svärdotter har flytt utomlands med sin son och misstänks ha med terrorism att göra. Dottern Sabine, den djupt katolska, är olycklig i sitt äktenskap och har blivit gravid med en strikt och allvarsam polisman.

Och så finns ju det ständiga hotet med i bilden: kan ett attentat komma att förverkligas?

* * *

Skyddande belägring tillkom i en specifik tid, en tid då Röda armé-fraktionen verkade. Men boken ställer frågor av övergripande karaktär.

Främst av dem är kanske problemet kring hur mycket frihet man är beredd att ge upp för att få säkerhet? Fritz Tolm lever ett strängt övervakat liv, där han inte ens kan ge sig ut på en cykeltur utan att eskorteras av poliser. Tidigare attentatsförsök har gjorts, så faran är reell, men är risken värd att ta för att få en högre kvalitet på livet, ja, ett friare liv?

Boken handlar om familjen Tolm och personer i deras omgivning. Men temat kan appliceras på ett helt land eller en hel kultur. Kanske kan hela Skyddande belägring läsas som en allegori över ett samhälle där säkerheten blivit en sådan prioritet att friheten förkvävs eller åtminstone kraftigt begränsas.

Och då ställs också vi inför frågan – i vår tid – om vilka inskränkningar i friheten vi är beredda att göra för vår säkerhets skull. Och i vilken mån sådana inskränkningar skulle förmå hindra en kraft som väl bestämt sig för att angripa oss.
– – –
Skyddande belägring (ty. Fürsorgliche Belagerung), Heinrich Böll. Övers. Eva Liljegren. Albert Bonniers förlag 1980. ISBN: 91-0-044995-4. 299 sidor.

måndag 15 januari 2018

Bokrecension: Den gamla goda tiden | Sven Ulric Palme

Den gamla goda tiden är skriven av historikern Sven Ulric Palme (1912-1977).

Boken utkom i en första upplaga 1956 och i en andra, omarbetad upplaga 1970. Jag har läst versionen från 1970.

* * *

Den gamla goda tiden kan sägas innehålla tre huvuddelar med artiklar och tryckta radioföreläsningar.

Titeln hänför sig till den första delen, som i populär form undersöker om det egentligen var bättre förr. Den andra delen fokuserar på olika aspekter av livet i staden, främst Stockholm, i samband med industrialiseringen och främst ur ett arbetarperspektiv. Den tredje delen består av artiklar i blandade ämnen.

* * *

Låt oss gå direkt på boktiteln, som Palme gör till sin första problemställning. Det korta svaret på problemet är att det absolut inte var bättre förr. Han ger åtskilliga exempel på varför det förhåller sig så, och reflekterar över varför folk emellanåt har den uppfattningen.

Framförallt kontrasterar han svenska förhållanden vid mitten av 1900-talet, då dessa texter kom till, med 1800-talets Sverige.

Han poängterar det ständiga hotet av svält förr, och hur dödstalen frampå våren, då vinterförråden började sina, kunde vara femtio procent högre än under resten av året. Han skriver om trångboddheten i städerna och den allmänt höga barnadödligheten. Han berättar om det utbredda superiet, som gjorde vardagen uthärdlig för hårt arbetande folk.

Han attackerar också föreställningen att människor var mindre ensamma förr. Nu finns föreningar och möjligheter till samvaro. Då mötte man sällan personer utanför den egna socknen eller ens byn, ensligt belägna gårdar med knappt eller inte alls farbara vägar kunde långa tider bli helt isolerade.

Därtill var man i stor utsträckning utanför dagens nyhetsflöden: radio fanns så klart inte, och de tidningar som fanns nådde endast i mycket begränsad utsträckning utanför städerna.

Palme skriver:
"Många socknar var stora, med väldiga skogar mellan bebyggelsen, med svårfarbara vatten långa tider av året, och väglösa."
Och på ett annat ställe:
"Människornas ensamhet, deras isolering i små enheter, på gården, i byn, i bygden, är något av det mest karaktäristiska för forna tiders vardagliga liv."
Inte minst hade kvinnorna det svårt i förgången tid. Utan preventivmedel var varje graviditet ett hot mot livet, och även då födseln blev lyckad, dog ohyggligt många barn tills framåt 1850-talet, då förbättrade livsomständigheter istället resulterade i att befolkningsökningen tog fart.

* * *

Med allt detta sagt må ett annat citat från Den gamla goda tiden anföras:
"I verkligheten skall varje tid bedömas efter sina förutsättningar, varje samhälle efter sin tids, liksom varje människa."
Det borde vara en gyllene regel vid all historieforskning.

Vi kan inte mäta 1800-talets Sverige efter samma måttstockar som 1950-talets eller 2000-talets. Torparkvinnan som ligger i sin sjunde barnsäng året 1850 kunde inte veta av och jämföra sin situation med hur livet skulle te sig för 2000-talets människor.

Hon kunde rimligen inte tänka sig ett samhälle där överheten har sådan omsorg om individernas välmående som nu är fallet, eller ett samhälle med de hjälpmedel vi nu tar för givna: varmvatten i kranen, inomhustoalett, mediciner, kylskåp. Och möjlighet att duscha eller bada varje dag, om man så önskar.

Förmodligen har Palme en poäng när han kommer in på att lycka inte var för vanligt folk, och inte heller att de räknade med det. Lycka var för dem som hade pengar till det, och inte ens dessa, de rikaste bland de rikaste, torde haft en aning om att genomsnittsarbetaren 1950 skulle ha bekvämligheter i sin lägenhet som samhällets toppar saknade 1750. Palme skriver
"Vår stora 1600-talsdrottning Kristina bodde långt sämre än den svenske arbetaren i dag i hans moderna tvårummare eller trerummare med w.c., varmvatten och bad, särskilt om man tänker på hygienen."
Jämförelsen får således stå för oss: vi kan jämföra hur vi har det i dag med hur våra förfäder hade det för tvåhundra år sedan. Vi kan inte jämföra vår situation med hur detta släktes barnbarns barnbarn kommer att ha det, endast spana bakåt.

Och då måste det generella svaret bli, att vi i allmänhet har tillgång till ett liv långt mycket bekvämare och hälsosammare än vad de som kommit före oss haft.

Det kan möjligen anföras att Palme målar upp det förflutna i väl tunga, svarta färger: han tillåter knappt några ljusglimtar. Men kontrastverkan är tydlig, och hans poäng är klar: det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till förflutenhetens samhälle.

* * *

Stilarna i Den gamla goda tidens texter är av olika slag. De inledande är av populär art, de mittersta, om industrialismen och dess påverkan på Sverige, är av stramare slag. De avslutande åter av mer friare, historiskt essäartad typ.

Av dessa sista fängslar mig särskilt "Dagligt liv på 1100-talet", som är en genomgång av Alexander Neckhams skildring av sin resa till Paris, dit han reste för att studera på universitetet år 1178.

I övrigt är också studien om 1800-talets kvinnliga prostitution i Stockholm särskilt intressant.

Det visar sig där, att de prostituerade var förvånansvärt många i staden, och att de oftast kom från medelklassen. De ägnade sig ofta några år åt detta värv, synes ofta ha kunnat göra vissa förtjänster, särskilt som unga, och sedan har de inte ovanligtvis återgått till den syssla de hade före tiden som prostituerad, alternativt försvinner de ur det bevarade källmaterialet, kanske ibland för att de bytt namn.

Kunderna synes företrädesvis ha kommit från den borgerliga sfären. Vad beträffar de prostituerade flickorna och kvinnorna från medelklassmiljö kan yrket ha varit ett sätt att skaffa en ekonomi som gör att de undviker att glida ur sin klass.

* * *

Den gamla goda tiden är en intressant volym, koncis och med åtskilliga inblickar i inte minst svensk socialhistoria. Vare det nu mig främmand att idyllisera det förflutna landsbygdslivet, men min fascination för detsamma har växt.
– – –
Den gamla goda tiden, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1970. 151 sidor.

söndag 14 januari 2018

Bokrecension: Möten med Morrissey | Len Brown

Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey) är skriven av journalisten och teve-producenten Len Brown. Boken utkom på engelska 2008 och på svenska 2010, i översättning av Björn Lundqvist. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Jag började lyssna på The Smiths och Morrissey omkring år 2004, i samband med att Morrissey släppte comeback-albumet You Are The Quarry. Jag fastnade snabbt. Dels lockade väl det något exklusiva i att ingå i ett sammanhang som svartsjukt höll på sin artist, men dels så var det ju detta med texterna.

Jag ställdes inför en sorts popmusik som jag tidigare sällan mött: en popmusik som var djupt poetisk. Texten var hos Morrissey inte ett tillägg till musiken, utan poesi i sin egen rätt.

I sin biografiska bok Möten med Morrissey kallar Len Brown det artisten skriver för "poetisk pop", och det är mycket träffande. Morrissey förfaller aldrig till tomt skrammel, löst svammel. Han har, skriver Brown, en...
"... förmåga att göra vilket ämne som helst till en treminuters poplåt – ju mer känsligt och utmanande desto bättre."
Vi kan ju ge några exempel på ämnesval: koma, köttindustrin, monarkin, The Moor-Murders, transvestitism, lesbianism, självmord, integrationsproblem, homosexualitet, Mellanösternkonflikten, brittisk politik, högerextremism, handikapp, prostitution, mental ohälsa, och mycket mer... Ja, han förmår till och med skriva om kärlek på ett sätt som inte är klichéartat.

Det säger sig självt att en poet som skriver om udda och känsliga ämnen, dessutom ofta på ett mångtydigt och gärna ironiskt vis, riskerar att missförstås och kritiseras.

En röd tråd i det som Morrissey skriver och sjunger är hans förmåga att ställa sig på utanförskapets sida, och träda i en roll utifrån det perspektivet. Han kan därigenom sjunga om hyrpojkar ("rentboys") på Piccadilly i London och beskriva deras liv inifrån, kryddat med en rejäl mängd gammal bögslang.

Han kan beskriva en moders förtvivlan när hennes son ansluter sig till National Front, och han kan med målande ord slå ner på hur djur slaktas och blir till mat på våra tallrikar.

Morrissey lever sig in i perspektivet som han skriver utifrån. Och utmanar.

* * *

Men nu till Len Browns Möten med Morrissey. Brown beskriver Morrisseys liv från uppväxten fram till 2008. Mest emfas lägger han självklart på hans aktiva tid som sångare, först i The Smiths och sedan som soloartist.

Därtill anstränger sig Brown nåt infernaliskt med att försöka spåra Morrisseys inspirationskällor och avslöja de många lån och referenser som återfinns i hans texter – från litteratur, främst Oscar Wildes verk, från musik, från film och teve, inte minst artistens en gång så älskade Coronation Street.

Len Brown betraktar emellertid inte biografins föremål helt utifrån. Han beundrar Morrissey och han har intervjuat honom flera gånger under åren, och så blivit vad det verkar en aning bekant med den ökänt skygge sångaren. Men när han jämför Morrissey med andra han intervjuat skriver han:
"Det är faktiskt så att när man väl träffat Morrissey framstår 99 procent av alla andra intervjuobjekt som ointelligenta, tråkigt normala och småfega – till och med menlösa."
En icke föraktlig del av biografin består av material som stammar från eller återger egna intervjuer med Morrissey, men också anekdoter, som när Brown av en händelse sprang på Morrissey i en bokhandel och fick lästips, eller den något komplicerade intervju då de två schasades ur en för tillfället stängd park.

* * *

Oscar Wilde är och förblir Morrisseys stora inspirationskälla. Brown skriver:
"För Morrissey har Wilde alltid varit den avgörande influensen. Han stod för god smak, mod, skönhet och viljan att utmana etablissemanget."
Ja, till och med i hans sätt att formulera sig i intervjuer märks denna påverkan. Han svarar inte alltid rakt upp och ner på raka frågor, utan ofta blir svaren till en liten verbal lustifikation, en ironiskt dråplighet, en tvetydighet. Det gör givetvis att det är svårt att fånga in Morrissey och hans åsikter i ett traditionellt raster. Man kan helt enkelt inte veta var man har honom.

Tvetydigheten visar sig om och om igen i låttexterna. Fastän Morrissey själv — självklart – aldrig tydligt sagt något om sina preferenser, förutom när han förr ofta etiketterade sig som asexuell, ligger många av texterna påtagligt öppna för tolkning i samkönad riktning. Också här kan man se hans förkärlek för att ställa sig i minoritetsgruppens skara, hylla och skildra utanförskapet, som också Len Brown poängterar. Han skriver:
"Morrissey föreföll tala för dem som stod utanför, för de unga människor som inte kunde eller villa leva upp till samhällets förväntningar."
* * *

Möten med Morrissey låter oss som läsare få lite pejl på poppoeten framför andra. Det är inte så att det i egentlig mening blir personligt, det kan vi glömma. Men lite ytligt bekant med hans sätt att vara, tänka och tala, det kan vi kanske bli.

Det kan trötta en person som vare sig engelsman eller nördigt superintresserad av dylikt, att Brown så gräver ner sig i att till varje pris hitta referenser och kopplingar som ligger bakom Morrisseys formuleringar. En och annan av dessa speglingar synes en aning långsökta.

Men när han för ett helt lexikalt appendix till boken över mer än hundra personer och band – i regel komplett med små biografier – som har eller kan tänkas eller möjligen har inspirerat Morrissey, så blir jag trött. Men å andra sidan har jag därigenom fått möta en rad mer eller mindre obskyra brittiska artister och skådespelare som jag väl aldrig hört talas om förut.

Ytterligare en sak måste nämnas rörande den svenska utgåvan. Och det är att den inför en eventuell ytterligare upplaga borde gå igenom både en och två korrekturläsningar till. Några korrekturfel här eller där gör föga, men när de blir påfallande många stör de läsningen.
– – –
Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey), Len Brown. BTM Books 2012. ISBN: 978-91-85651-24-5. 364 sidor.

torsdag 11 januari 2018

Bokrecension: Förberedelser till flykt | Lars Gustafsson

Förberedelser till flykt och andra berättelser är en novellsamling av Lars Gustafsson (1936-2016). Boken utkom första gången 1967. Jag har läst den i e-boksutgåvan från 2016.

* * *

Förberedelser till flykt utkom år 1967. Lars Gustafsson skriver i ett efterord från 1976 om receptionen av novellsamlingen. Han beskriver hur den blev välvilligt recenserad, innan den försvann bakom horisonten, men dock kom att få liv i översättningar utomlands, enskilda noveller för sig eller i sin helhet.

Men framförallt ger han i efterordet en nyckel till hur de experimentella novellerna skall förstås.
"Att skapa ett tomrum och låta läsaren ana att det har ett innehåll utan att detta innehåll någonsin kommer till synes, så skulle man alltså kunna karakterisera den grundläggande tekniken i denna bok. [---] Denna bok handlar om en enda sak, om tomrummet."
Det är en träffande beskrivning. I de elva noveller som boken rymmer saknas nämligen något, i större eller mindre grad. Det är något som inte berättas. Det finns just – ett tomrum. Ett tomrum som läsaren själv fyller med innehåll utifrån det som faktiskt berättas.

* * *

I novellen "Thorn" ställs vi inför ett det mystiska i ett på kartor uppdykande och försvinnande hus. Vi får inga förklaringar. Det ges utrymme för en outtalad berättelse inom berättelsen.

En annan novell, "Bakunins resa", tar slut där den i normala fall borde ha börjat. Något oerhört avslöjas för läsaren. Inte heller där får vi förklaringar. Historien som liksom tagit sats i flera sidor avstannar i omedelbar tystnad när den avbryts. Och så står läsaren där igen, vid ett tomrum. Berättelsen som inte berättas får utrymme att formas i läsarens eget huvud.

Kanske tomrumstekniken kommer till allra störst uttryck i den mästerliga "Fragmentarisk text*". Hela novellen består av en lång fotnot. I fotnoten förs ett lärt resonemang om vad som förefaller vara en saga. Allt vi får veta om texten som kommenteras är det som kommer till uttryck genom kommentaren, indirekt eller i form av citat. Likväl formas hos läsaren någon form av bild av hur sagan i sina huvuddrag kan ha sett ut. I tomrummet utbreder sig en berättelse.

Konkurrerande med "Fragmentarisk text*" i att dra tekniken till sin spets är "Slutspel i Whorfington". Där har författaren låtit novellen bestå av ett slutkapitel i en tänkt roman. Allt läsaren får sig till livs är alltså avslutningen: hela den föregående romanens handling och innehåll kan man bara få en känsla för genom dess avrundande kapitel.

Jag vill också särskilt nämna en av mina favorittexter i Förberedelser för flykt. Nämligen "Sportfiskarna".

Där är det ett frånvarande hot som finns i tomrummet, ett hot som aldrig får konkret form, och som det lämnas åt läsaren att skapa sig en uppfattning om. I novellen skildras några sjöar som sommartid besöks av mängder av sportfiskare. Då och då flyter ett ruttnande djurkadaver förbi.

Detta och annat låter oss förstå att det finns något farligt alldeles utanför bild, något som alltmer sätter bygdens invånare i skräck.

* * *

Förberedelser till flykt är hypnotiserande experimentell litteratur. Det i efterordet utvecklade målet med texterna, såsom jag uppfattar det – nämligen att skapa ett tomrum som vi anar äger ett innehåll – når författaren på ett utmärkt vis, och i de olika novellerna på olika vis.

I praktiken blir novellerna underlag för ett författarens medskapande med läsaren. Novellerna blir så att säga kompletterade av läsarnas egna berättelser. Det resulterar i en sällsam läsupplevelse.
– – –
Förberedelser till flykt och andra berättelser, Lars Gustafsson. Albert Bonniers förlag 2016. E-bok 1.0. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital. ISBN: 978-91-0-016205-4.

tisdag 9 januari 2018

Bokrecension: Det gångna är inte en dröm | Theodor Kallifatides

Det gångna är inte en dröm är en självbiografisk roman av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom år 2010.

* * *

Vad är en självbiografisk roman? Efter att ha läst Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm, uppfattar jag - åtminstone i detta fall - benämningen som ett sätt att säga att stoffet i boken är självupplevt, men skildrat med författarens oinskränkbara frihet, och med en skönlitterär känsla för stil. Boken kunde varit en dikt, men är det inte.

Det gångna är inte en dröm handlar om författaren och Grekland, landet där han föddes, formades och som han omsider lämnade. Ett land som för honom rymmer en oöverblickbar mängd av minnen, som slår emot honom ur det förflutna.

Vi får följa den unge Kallifatides som hand i hand med morfar vandrar från hembyn Molai till Athen, för att där återförenas med föräldrarna. Det är ett Grekland statt i inbördeskrig, efter att nazisterna lidit nederlag och lämnat landet. Det är ett land med djupa sår och djupa splittringar, inte minst mellan röda och nationalister.

Kallifatides far var lärare och röd, och som sådan har han en gång angivits i hembyn och suttit fängslad av nazisterna. Och än följer arvet efter detta den unge Kallifatides. Själv skulle han senare bli tagen av den hemliga polisen i samband med en demonstration, och därför hamna i rullorna.

* * *

Trots svårigheterna och såren från Grekland, skildrar Kallifatides sitt gamla hemland med ömhet. Där finns barndomsminnena, kamraterna och de första kärlekarna. Där finns de gamla kaféerna där gubbarna sitter och pratar bort tiden och dricker gott. Där finns skolgången. Där börjar han skriva.

Det slår mig vilken machokultur det verkar ha varit att växa upp i den miljön. Kännbart också för Kallifatides till exempel genom sitt i somligas ögon misstänkta förfarande att studera på en teaterskola i ungdomsåren.

Det vanligaste och värsta man kan anklagas för, verkar ha varit att som man föredra andra män. Det uttrycks bland annat i Kallifatides storebrors vana att då och då utsätta honom för den så kallade accelerationen: han sätter ett finger i baken på lillebror för att erfara om denne finner det njutningsfullt eller fasansfullt.

Men Kallifatides är inte homosexuell. Och ger i boken inte uttryck för någon aversion gentemot homosexuella. Han förefaller tämligen svag för kvinnor, från det att han med ständigt kåta kamrater åser hur någon kvinna i grannskapet i avslöjande klänning hänger tvätt, intill dess att han inleder hängivna kärleksrelationer med olika flickor under årens gång.

* * *

Det gångna är inte en dröm är uppdelad i tre block. De två första handlar om tiden i Grekland, det sista handlar på sitt sätt också om Grekland, men från utvandrarens och tidvisa återvändarens perspektiv.

Det sista kapitlet knyter ihop säcken, inte minst genom Kallifatides närmast triumfatoriska besök i hembyn under ett evenemang då han hyllas av en lokal litteraturförening. Runt åttahundra personer möter upp.

Då är hans föräldrar döda, men den by där hans far angavs för nazisterna och där han själv var den röde lärarens son, har nu öppnat sin famn för honom, och ger till och med en gata namn efter honom.

* * *

Kallifatides skriver mycket bra. Det finns många guldkorn i boken som är väl värda att notera som citat att särskilt återvända till. Bland annat:
"Litteraturens uppgift är att rädda livet från glömskan. Döden kan man inte göra något åt, men glömskan."
Men hela framställningskonsten är beundransvärd. Den får här göra tjänst som skildrare av en komplicerad relation till ett land med en komplicerad historia. Därtill som skildrare av mer självklara relationer: till föräldrarna, till vänner.

Texten i sig är inte komplicerad. Den är klar, klingar rent. Som kyrkklockor, för att använda en av Kallifatides egna metaforer. Eller som det egeiska havets vatten, men utan att skuggas av de många fånglägren som en gång fanns på öarna, där de som misshagade regimen kunde spärras in.

Något som jag personligen uppskattar är att den antika grekiska mytologin ofta närvarar i texten. Inte som huvudmotiv, utan som självklara referenser och hållpunkter.

* * *

Kallifatides skriver också:
"Jag har aldrig förstått behovet att lägga ut inälvorna till allmän beskådan. Själen är inte en dagstidning."
Det kan synas självmotsägande i en självbiografisk text, men det är i sådant fall endast skenbart. För Kallifatides, trots berättelsens öppenhet – inte minst i sexuella ting – fläker inte ut sig, skvallrar inte. Han skapar helgjuten litteratur av sina minnen. Man känner sig inte som en fluktare när man läser Det gångna är inte en dröm, utan man erfar att man tar del av ett konstverk.

* * *

Jag är tacksam för att Theodor Kallifatides tar med mig som läsare till sina minnen och till det Grekland han växte upp i. Han ger dessa minnen – både de vackra och de svåra – ett värdigt monument i denna självbiografiska roman. Han har därigenom onekligen räddat denna del av livet från glömskan.
– – –
Det gångna är inte en dröm, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2010. Omslagsfoto: Solveig Edlund. Formgivning: Marina Mattsson. ISBN: 978-91-0-012481-6. 231 sidor.

lördag 6 januari 2018

Bokrecension: Skollärare John Chronschoughs memoarer (I-II) | August Bondeson

Skollärare John Chronschoughs memoarer utkom i två volymer, den första med undertiteln Från uppväksttiden och seminarieåren, den andra med undertiteln Från hans första läraretid. De är skrivna av August Bondeson (1854-1906), författare, folklivsskildrare och läkare.

Bokens två volymer, först utgivna 1897 och 1904 är såsom faksimil återutgivna i ett band av Suecia Rediviva 1985.

* * *

Jag har lärt mig ett nytt uttryck! Uttrycket är att någon "är en riktig Chronschough", med vilket förstås en halvbildad viktigpetter. Och nu har jag läst upphovet till talesättet, nämligen den fiktiva självbiografin Skollärare John Chronschoughs memoarer.

Ursprungligen var verket tänkt att bestå av tre delar, men författaren August Bondeson hann bli sjuk och avlida innan den tredje delen blivit färdig. Helheten består därför av två böcker.

Den första boken är den mest omfångsrika. Den skildrar Johannes Perssons på Krontorpet uppväxt och hans tillvaro på lärarseminariet i Göteborg, en stad han flyttar till från sin halländska hembygd.

Den andra boken är kortare, och utformad som en klassisk roman, med kapitelindelning och episodisk uppbyggnad, medan den första boken är mer flödande kronologisk och detaljerad.

* * *

Johannes på Krontorpet lever med sin avgudande moder; fadern är död sedan gossen var liten. Johannes har läshuvud, och därför får modern i hågen att hennes son är ämnad till stora ting. De två vandrar så till prästen i bygden, en stram schartauan för övrigt, och framställer den frågan om inte månne Johannes kunde skickas att läsa för att bli biskop.

Kyrkoherden roas av detta, men lyfter fram som mer realistisk möjlighet att Johannes kunde bli folkskollärare. Så Johannes skickas efter att ha avslutat sin elevtid i den ambulerande skolan på bygden till kyrkoherden, som tar honom i förberedande lära, och efter att i några år vikarierat som lärare på bygden skickas han till folkskollärarseminariet i Göteborg.

Där får han veta att det finns förvirrande många personer med efternamn som slutar på -son. Har man ett sådant, uppmuntras man att byta. Då Johannes finner sitt förnamn väl bondskt kortar han dessutom ner det. Således blir det John Chronschough, uttalas Kronskog.

* * *

Chronschough framstår i sin självbiografi som en träbock, helt utan fallenhet för humor. Han tar sig själv på oöverträffat allvar, är självrättfärdig som få, och framhåller ideligen sin allmänna förträfflighet vad beträffar studieresultaten. Några närmare vänner får han inte många av. De två närmaste hamnar han dessutom i konflikt med.

Men för auktoriteter har han all vördnad.

När han efter läsning av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus hamnar i religiösa tvivel är det inte resonemang om Rydbergs uppfattningar som bringar honom åter till tron, utan lydnad för kristendomsläraren på seminariet. Och varje blinkning eller ord av uppskattning från personer över honom i samhällshierarkins lärda sfärer ser han som bekräftelse på sin egen förträfflighet.

Fullkomligt blind för sin egen stubbiga självgodhet och magnifika självbild vandrar han så genom livet. Han får sin examen, givetvis återigen påpekande sina utmärkta betyg, bäst i klassen, och återvänder till hembygden där han blir ordinarie folkskollärare.

* * *

På ett sätt är Chronschough inte bara en en lustig satir av en viss slags personlighet. Han är också en tragisk gestalt, som inte förmår att lyfta blicken från sin egen navel, inte kan låta bli att nedvärdera alla som han anser sig mer bildad än och allt han anser vara bondskt. Man tycker helt enkelt synd om honom – i någon mån.

Och kanske kan en och annan rentav i Chronschough och hans håg för lärdom och hans fallenhet för lärdomshögfärd återfinna något av sig själv

Författaren August Bondesson lär inte gjort sig särdeles populär bland landets folkskollärare när böckerna kom ut. Men bland allmänheten blev den fiktiva självbiografin av mäster Chronschough desto populärare.

Numera omnämns böckerna kanske sällan, men dess kvaliteter har inte gnagts av tidens gång, utan tvärtom fungerar den numera dessutom som tidsdokument: den vittnar något om hur det var bland allmogen vid 1800-talets slut, och inte minst ger den glimtar av Göteborg, såsom det såg ut för mer än ett sekel sedan.
– – –
Skollärare John Chronschoughs memoarer: från uppväksttiden och seminarieåren, Skollärare John Chronschoughs memoarer: Ny följd: Från hans första läraretid, August Bondeson. Faksimil 1897/1904. Efterskrift av Teddy Brunius. Suecia Rediviva 1985. ISBN: 91-7120-192-0. 318+134 sidor

onsdag 3 januari 2018

Bokrecension: Vem var Folke Bernadotte? | Stig Hadenius

Vem var Folke Bernadotte? är en biografi skriven av Stig Hadenius (1931-2010), historiker och professor i journalistik. Boken utkom år 2007.

* * *

Alla känner till Raoul Wallenberg. Alla känner till Dag Hammarskjöld. Färre känner kanske till Folke Bernadotte. Faktum är, att det tidvis varit märkligt tyst om honom och om hans livsverk, ett livsverk som stundom hyllats, stundom ifrågasatts.

Hadenius biografi lyfter återigen fram Bernadotte och ger hans person ett välvilligt porträtt, delvis i mild polemik mot dem som önskat nedvärdera eller underminera hans insatser.

Mest känd är väl Folke Bernadotte för sin genom Röda korset organiserade och av Sveriges regering stödda uppdrag att rädda skandinaviska koncentrationslägerfångar i andra världskrigets slutskede. "Vita bussarna" brukar det kallas, på grund av att de många bussar som användes var just vitmålade och försedda med det röda korset.

Dessförinnan hade Bernadotte organiserat två större krigsfångeutbyten i Göteborg. Och hans sista sysselsättning blev den hart när omöjliga uppgiften att medla i Palestinakonflikten, en sysselsättning som också ledde till att han mördades i september 1948.

* * *

Hadenius försöker komma Folke Bernadotte in på livet. Som material använder han många tryckta källor, men också privata brev och texter i media. Fram träder en egentligen ganska vanlig man, om än försedd med grevetitel och nära släkt med kungahuset: Gustaf V var hans farbror, kronprins Gustaf Adolf hans kusin och gode vän. Hans farfar Oscar II.

Folke Bernadotte verkar inte ha varit någon djuping. Intellektuella intressen saknade han. Den tidigare kavalleriofficerens styrka låg istället, framhåller Hadenius, i hans stora organisationsförmåga, som kom väl till användning bland annat inom den av Folke Bernadotte älskade svenska scoutrörelsen, som när det begav sig var en synnerligen viktig ungdomsorganisation. Bernadotte var dess ledare under flera år.

Folke Bernadotte engagerades också för internationella uppdrag, något som väl underlättades av hans amerikanska kontakter: hans hustru Estelle var amerikanska, hans svärfar stormrik.

* * *

Kritiken mot Bernadotte har inte minst riktat in sig på hans påstådda antisemitism. Hadenius visar att en sådan beskyllning inte äger något påvisbart som talar för sig: i bevarade yttranden eller brev finns ingenting av antisemitiskt slag. Och bland de skandinaver han räddade i Vita Bussarna-aktionen fanns många judar.

Vidare, att Folke Bernadotte personligen förhandlade med Heinrich Himmler bör inte heller läggas honom till last. Folke Bernadotte var en pragmatiker och insåg att den bästa chansen han hade för att få någon form av tysk tillåtelse att evakuera de koncentrationslägerfångar han riktat in sig på, var att tala direkt med den nazistiska ledningen. Så blev till sist det farligaste under räddningsaktionens utförande inte nazisterna, utan engelskt bombflyg.

Det var vidare ett genomgående drag i Bernadottes organisatoriska strategi att söka direktkontakt med människor: han trodde verkligen på de enskilda mötenas förmåga att få saker uträttade. Och att få saker uträttade utan att de hamnar i utdragna diskussioner och förhandlingar, det var vad Bernadotte ville. Så var det under hans hjälparbete efter kriget. Och samma sak gällde när han sedan fick FN:s uppdrag att medla i Palestinakonflikten.

Kanske kan det också ha bidragit till helhetsbilden att Folke Bernadotte mördades av den sionistiska terroristorganisationen Stern-ligan, som reagerat starkt mot Bernadottes olika fredsförslag, vilka ansågs hota Israels autonoma existens. Och en betydande del av den nyfödda israeliska statens medborgare synes varit föga trakterade av Bernadottes kompromissförslag, som bland annat innebar att Jerusalem borde bli en internationell stad, satt under FN:s styrelse. Det kan ha påverkat den vid tiden Israelvänliga opinionen i Sverige.

Någon fred mellan kompromissovilliga araber och israeler lyckades den skicklige organisatören inte frammana. Hans slut kom i baksätet av en bil i Jerusalem, där han sköts till döds med sex skott. Och oron mellan araber och israeler kvarstår som bekant fortfarande.

* * *

Folke Bernadotte agerade inte på egen hand, vare sig i Röda korset eller FN-tjänsten.

Men han synes ha varit pådrivande motor genom sin vilja att nå snabba resultat och hans till synes helt genuina fredskärlek. Kanske är denna hans handlingskraft och vilja till aktivitet något att ta med sig som inspiration av hans liv.

Folke Bernadotte var, tycker jag mig utläsa ur Hadenius bok, en vanlig karl med ovanligt driv. Och det räckte långt och bidrog till att lindra tusentals nöd och kanske rentav tusentals liv.
– – –
Vem var Folke Bernadotte?, Stig Hadenius. Historiska Media 2007. ISBN: 978-91-85377-72-5. 255 sidor.

måndag 1 januari 2018

Bokslut 2017

Antal inlägg: 80 (2016: 90, 2015: 84)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 6,7 (2016: 7,5, 2015: 7)

Antal recenserade böcker: 67 (2016: 79, 2015: 65)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Pestens år av Magnus Västerbro och Kains memoarer av Lars Gyllensten.

Planer för 2018:
Fortsatt recenserande.

söndag 31 december 2017

Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:
"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."
Och i ett annat:
"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."
Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.

fredag 29 december 2017

Bokrecension: Doktor Murkes samlade tystnad | Heinrich Böll

Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren) är en novellsamling av Heinrich Böll (1917-1985). Boken utkom på tyska 1958 och i svensk översättning av Per Erik Wahlund 1960.

Jag har läst boken i en upplaga från 1981.

* * *

Den västtyske författaren Heinrich Böll tilldelades nobelpriset i litteratur 1972. Och fastän jag inte läst något av honom förut, så vittnar den käcka lilla boken Doktor Murkes samlade tystnad vältaligt för det rättmätiga i den utnämningen.

Berättarkonsten är nämligen fantastisk.

Det är humoristiskt, men ofta med ett djup allvar under lustigheterna. Det är direkt. Och de absurda personerna i novellerna framträder tydligt som levande varelser. De är trovärdiga, fastän de är överdrivna och karikatyrmässiga. Men liksom man genast ser när en god karikatyrtekning föreställer någon man känner igen, så känner man genast igen Bölls karaktärer såsom förvridna verkliga människor.

* * *

Två av de fem novellerna i samlingen gör särskilt starkt intryck på mig. Den ena av dessa är "Det kommer att hända något", den andra är "Kasseraren". I dessa två berättelser är den satir som den tyska boktiteln nämner också tydlig.

"Det kommer att hända något" berättar om en ung man som emellanåt tvingas ta ett jobb för att få in lite pengar. Genom att framställa sig som ohyggligt arbetsinriktad lyckas han få anställning på Alfred Wunsiedels fabrik.

Där får han ett kontor, med mängder av telefoner, vilka han snart ser till att utöka antalet av, intill dess att han efter två veckor har tretton apparater framför sig. Och överallt går folk omkring och ropar "Det måste hända något!" eller varianter därpå. Chefen Wunsiedel själv ropar in i varje kontor varje dag: "Det måste hända något!" och det föreskrivna svaret är "Det kommer att hända något!"

Och det verkar vara själva navet i verksamheten: den extrema och allomfattande inriktningen på aktivitet, handling: hända, hända, hända saker. Ja, det anmodas så starkt att saker ska hända, att det enda som verkar hända är just förökandet av antalet uppmaningar till handling. Om fabrikens produkter talar ingen, inte om leveranser, om kunder inte heller.

Ja, det är först efter att huvudpersonen slutat sin anställning som han reflekterar över vad det egentligen var som fabriken faktiskt tillverkade.

* * *

"Kasseraren" handlar om en person, djupt fascinerad av att på matematisk och statistisk väg räkna ut och i grafer framställa hur företag effektivast gör sig av med broschyrer och sådant som kommer i posten, som inte är vanliga brev. Hans fascination sträcker sig ut över frågan kring hur man ska hantera något så infernaliskt irriterande som förpackningar kring de varor man köper.

Den stackars mannens besatthet är så stor att han blir stämplad både som mentalsjuk och asocial, men ändå lyckas ett försäkringsbolag få upp ögonen för hans särskilda och nischade talang. Men karln märker att han inte intresserar sig lika mycket för det praktiska arbetet som det övergripande teoretiska.

Där han sitter i källaren på försäkringsbolaget och två gånger går igenom posten har han visserligen största delen av dagen fri att spendera som han behagar, men hans tanke och möda ägnas så snart han kommer hem återigen åt matematiken, statistiken och graferna, som följer honom in i sömnen.

* * *

Vad kan man då säga att dessa två historier gör satir av?

Ja, för min del läser jag "Det måste hända något" som en drift med företag så besatta av förändring och utveckling, att själva arbetet med kärnverksamheten glöms bort eller helt enkelt blir sekundär.

Viktigare för företag av det slag som det berättas om i "Det måste hända något" är att förefalla aktiva, att föreskriva handling. De glömmer så att säga produkten, för att aktiviteten och förändringen i sig blivit det viktiga. Så fylls ett sådant företag av personer likt novellens huvudperson, vars enda funktion egentligen är att än kraftigare jaga på haussen.

I "Kasseraren" kan man möjligen tänka sig att vi finner en satir av det överorganiserade samhället. Där teorin om hur saker och ting effektivast skall utföras blivit överordnat allt annat, så att det som tillförene var en del av den vardagliga lunken inritats på grafpapper i syfte att minimera allt tidssvinn och all effektivitetsförlust.

* * *

Efter läsningen av Heinrich Bölls Doktor Murkes samlade tystnad känner jag definitivt att detta är ett författarskap som jag vill stifta närmare bekantskap med. Vad gäller novellsamlingen kan jag i alla fall säga att humorn får mig att småle eller kanske rentav frusta till emellanåt.

Och all form av onödig utfyllnad saknas: även det som synes mig dunkelt (möjligen på grund av okunskap om det västtyska samhället på 50-talet) verkar äga sin självklara plats. Det gör inte texten kärv, men koncentrerad.

Heinrich Böll kunde uppenbarligen konsten att berätta en berättelse.
– – –
Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren), Heinrich Böll. Övers. Per Erik Wahlund. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1981. ISBN: 91-7448-157-6. 96 sidor.

torsdag 28 december 2017

Bokrecension: I stället för vapen | Folke Berndotte

I stället för vapen är skriven av greve Folke Bernadotte (1895-1948). Boken utkom 1948.

* * *

Den 10 juli 1948 skriver Folke Bernadotte efterskriften till sin bok I stället för vapen. Han har vid det laget utsetts till FN:s medlare i den uppblossande Palestinakonflikten. Drygt två månader senare skjuts han till döds i Jerusalem. Boken är således verkligen författad i slutet av hans levnad, även om han själv knappast kunde ana att slutet skulle ligga så nära i framtiden.

I stället för vapen handlar i första hand om Folke Bernadottes verksamhet inom Röda korset, först som vice ordförande, och sedan som ordförande, när han ersatt sin farbror prins Carl. Men Bernadotte ger också en del inblickar i sin nära familjehistoria och sin egen bakgrund.

Folke Bernadotte var son till Oscar Bernadotte, som var son till kung Oscar II. Prins Oscar miste dock sin svenska prinstitel när han gifte sig med den icke kungliga Ebba Munck af Fulkilia. Formellt var Folke Bernadotte alltså inte en kunglighet, fastän han var barnbarn till kung Oscar II och kung Gustaf V var hans farbror.

* * *

I dag är kanske Folke Bernadotte mest känd för aktionen med de så kallade Vita bussarna, genom vilka han lyckades rädd tusentals, främst skandinaver, från tyska koncentrationsläger, efter personliga förhandlingar med Heinrich Himmler. Detta skildrar han i sin bok Slutet, och de Vita bussarna förekommer således knappt alls i föreliggande bok.

Men Bernadotte är värd att minnas för ännu mer än denna storartade räddningsaktion under andra världskrigets slutskede.

* * *

I stället för vapen berättar om hur Folke Bernadotte reser kors och tvärs över Europa för Röda korsets räkning i avsikt att ge hjälp där hjälp behövs.

Genom sin uttalade strategi att personligt sammanträffa med ledande personer inom de olika sammanhangen — först under och sedan efter kriget – lyckas han ofta få igenom sina förslag kring hur hjälp skall kunna organiseras, inte minst i form av att förse barn med mat och senare återvändande krigsfångar med kläder.

Folke Bernadotte hinner därför möta en mängd huvudaktörer i dåtidens värld.

Således träffar han general Eisenhower, senare USA:s president, i dennes ämbetsrum i Frankfurt am Main. Med honom diskuterar han realiserandet av en hjälpaktion i den amerikanska zonen av efterkrigs-Tyskland.

General Patton träffar han under dennes besök i Stockholm, och poängterar särskilt att Patton inte alls verkade vara en så "kall och omänsklig" som han utmålats, utan en hjärtlig person.

Ytterligare en ledande militär vilken Folke Bernadotte sammanträffar med är fältmarskalk Montgomery, detta i slottet Osterwalde. Montgomery hade särskilt framhållit omfattningen av den förstörelse som Tyskland drabbats av, att landet måste byggas upp från början, och han uttryckte skepcis rörande en förändring av den tyska mentaliteten: "minst ett par generationer" räknade han med att det skulle ta att ändra tänkesättet hos tyskarna.

* * *

Bernadotte gör i boken ett mycket ödmjukt intryck. Han är själv med om ett bombanfall i Berlin under kriget, men när han beskriver detta och annat är det ändå med en känsla av distans och ett lugn. Han tar aldrig någonsin till överord. Han skriver:
"Det blåste hårt, sot och aska från de brinnande husen virvlade omkring, ögonen blev nästan igenmurade. Sirenerna tjöt i ett, då brandkårerna kom rusande. Gatorna var fulla av folk, de verkade apatiska, slitna och trötta. Här och var stod en liten grupp människor, en familj som samlats kring det bohag den lyckats rädd undan förstörelsen. Denna natt i Berlin, natten mellan den 22 och 23 november 1943, var en av de hemskaste jag upplevat."
Lite senare skriver han att han inte velat vara utan denna fruktansvärda upplevelse. Han förstår därav, skriver han, "hur litet den enskilda personen betyder i det stora sammanhanget."
"Bombnatten i Berlin förde mig rätt in i det totala krigets fruktansvärda följder."
Och liksom Bernadotte förhåller sig nyktert till allt han upplever och skildrar sina många möten med makthavande utan all förhävelse, men kanske med en viss benägenhet att utläsa det bästa ur alla människor, så skriver han också nyktert, enkelt, sakligt. Som om han helt enkelt berättat om hur han spatserar på Djurgården, istället för hur han medverkar till att rädda hundratals, ja, tusentals liv.

* * *

För Folke Bernadotte står Röda korsets ideal mycket högt. Han slår vakt om att organisationen aldrig skall ta politisk ställning, inte ska ge sig in i politiska spörsmål. Förutom när det gäller att fördöma enskilda handlingar. Men då är det handlingarna som är i centrum, inte politiken som sådan: det ser han inte som organisationens uppgift.

Därför kritiserar han också de sammanhang där Röda korset svalts upp av nationella politiska hänsyn, vare sig det nu är i Nazi-Tyskland eller i Sovjet.

Bernadotte skriver själv att han kritiserats för att han inte explicit tog avstånd från nazismen. Han förklarar detta med att det hade omöjliggjort hans verksamhet inne i Tyskland. Och man är böjd att ge honom rätt: hade han från svensk trygghet uttalat en fördömelse över nazismen hade Himmler kanske inte varit benägen att sitta ner och förhandla med honom, något som ledde till att tusentals liv kunde räddas.

Men att Bernadotte absolut inte hade några sympatier för nazismen framstår som självklart, precis som han åter och återigen återkommer till problemen med att ha med Sovjet att göra. Däremot är Bernadotte engagerad för att hjälpa den svårt lidande tyska befolkningen, precis  som han engagerar sig i hjälpaktioner i andra europeiska länder.

Anmärkningsvärt kan emellertid vara, att judarnas situation i så liten utsträckning kommenteras i boken. De omnämns kanske tre, fyra gånger.

Det får åtminstone mig att undra om Bernadotte varit medveten om den omfattning som förintelsen av judarna och andra nazisterna misshagliga människor haft. Eller om han helt enkelt även i detta förhåller sig nyktert — eller kallt: han kan intet göra åt det förflutna, hans uppgift är att hjälpa nu, oavsett ras, nationalitet eller politisk hemvist. Men någon antisemitism ger boken avgjort inte något som helst uttryck för.

Hans mål, och det som svarar på titeln I stället för vapen, är barmhärtighet. Det är centralordet, det begrepp han vill sätta i centrum för all verksamhet som Röda korset ägnar sig åt.

* * *

1948 utsågs Folke Bernadotte till FN-medlare i Palestina, där Israel nyss hade utropats som egen stat. Han skaffade sig ett högkvarter på neutral mark, på Rhodos, och såg till att träffa ledare för de olika sidorna i konflikten. Och han försökte åstadkomma en kompromiss.

Bernadottes medlingsarbete avbröts när han den 17 september 1948 sköts till döds i Jerusalem. Med honom dödades också den franske flygöversten André Sérot. Den sionistiska Stern-ligan låg bakom planeringen av mordet, och en Yehoshua Cohen ska ha hållit i vapnet. Ingen dömdes emellertid för attentatet.
– – –
I stället för vapen, Folke Bernadotte. P. A. Norstedt & Söners förlag 1948. Tredje upplagan. 281 sidor.

måndag 25 december 2017

Bokrecension: Gråmossan glöder | Thor Vilhjálmsson


Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir) är skriven av den isländske författaren Thor Vilhjálmsson (1925-2011). Boken utkom på Island 1986 och i svensk översättning av Peter Hallberg 1988. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Jag är svårt förtjust i den isländska sagolitteraturen. Deras innehållsrika karghet och tillknäppta händelserikedom är förtrollande.

Något av detta finner jag också i romanen Gråmossan glöder: däri finns en karghet och tillknäppthet och ändå en stor rikedom i känslan, även om handlingen i sig inte blixtrar fram utan långsamt utvecklar sig. Något annat hade i och för sig varit otänkbart i den värld som Vilhjálmsson skapar på delvis historisk grund.

Man kan dela in romanen i fyra olika omfattande block.

Den första delen rymmer den unge isländske studenten Asmunds tillvaro i utlandet i slutet av 1800-talet. I den andra är han tillbaka på Island och tjänstgör som tillförordnad häradsdomare och rider med sin följeslagare till en avsides belägen gård längst inne i en fjord. I den tredje utspelar sig rannsakningen med de inblandade på platsen. Och i den fjärde delen finner man domen och efterspelet.

Allt är stillsamt. Liksom påverkat av de tigande fjällen, naturens överväldigande effekt, och huvudpersonens eget främlingskap och ensamhet. För han, den unge häradshövdingen, verkar då ensam. Han är en idealistiskt diktarnatur, men på sin färd mot gården och i sin roll som häradsdomare ställer han en mask framför sin ansikte, blir mycket sträng, högdragen, imposant, rentav skräckinjagande.

Dessa hans karaktärsdrag står i stark kontrast till husbondens person, hans gamle skolkamrat, numera präst. Han är mjuk, ödmjuk, förstående. Liksom böjd av den oförsonliga natur han lever i och av.

* * *

Det häradsdomaren har att rannsaka är ett brott man ogärna talar om. Det har kommit fram att två där på gården boende halvsyskon, dräng och piga, bedrivit incest med varandra, möjligen med barnsbörd som följd. Det två är några och tjugo år gamla: brodern Sämund Fridgeir något yngre än systern Solveig Susanna.

Häradsdomaren börjar nysta i historien, med noggrannhet och skärpa. Men där på gården verkar man ha en relativ översyn med det skedda: åtminstone vill man helst inte dra fram det. Erfarenheten av det tunga livet på gården synes kunna leda till att man åtminstone kan ha något överseende med kärleken, även när den går i förbjudet led.

Instucket på sina platser i denna huvudhistoria är tillbakablickar på ett fall som Asmunds far, den egentlige häradsdomaren, haft att handlägga: ett mord. Instucket är också en och annan dröm.

Huvudhistorien berättas vidare inte enbart ur häradsdomarens perspektiv. Vi får också följa med bakom förlåten och se vad som verkligen sker mellan de två halvsyskonen. Vi vet som läsare redan en del om vad som verkligen förevarit innan häradsdomaren hunnit fram till gården.

Sammantaget är historien suggestiv, delvis meditativ, med tydliga rottrådar till den gamla sagalitteraturen, som emellanåt rentav citeras av personerna i berättelsen. Därtill kommer den något originella interpunktionen som ytterligare förstärker ett drömskt intryck. Och så de fenomenala miljöbeskrivningarna:
"Klippor höjer sig över en backe som uppåtvända ansikten med stenmasker, som om där hade fängslats föregångare ur gudavärlden med mänskliga drag. Där ligger de, och kan inte annat än ta emot det milda regnet i sina mossbelupna anleten."
Och så är det ett slags vemod, en dysterhet, över berättelsen. Den påminner mig om stämningen i Sven Delblancs mycket melankoliska Samuels bok, också den delvis verklighetsbaserad.

* * *

De isländska sagorna är förtrollande, och något av magi finns också i Gråmossan glöder. Den saknar dessutom helt klichéer och blir på så vis i en historisk miljö ändå mycket ny: något just liknande har åtminstone inte jag erfarit i läsväg, även om den dystra känslan nås även i andra böcker. Men Gråmossan glöder har något för sig unikt.

Den isländska landsbygden vid slutet av 1800-talet, såsom Thor Vilhjálmsson skildrat den, kommer att följa med mig länge.
– – –
Gråmossan glöder (is. Grámosinn glóir), Thor Vilhjálmsson. Övers. Peter Hallberg. En bok för alla 1994. ISBN: 91-7448-816-3. 250 sidor.

torsdag 21 december 2017

Litterära julrekommendationer från kulturpersonligheter

Så här inför jul dristade jag mig till att fråga några sinsemellan olika kulturpersonligheter om de läst något intressant på sistone, något att rekommendera. Och jag fick svar!

Författaren Theodor Kallifatides nämner Jeanette Wintersons Passionen, och rekommenderar hennes författarskap.

Teologen Joel Halldorf rekommenderar alla att läsa Patrik Hagmans Sorgens gåva är en vidgad blick, och därtill allt av Flannery O'Connor.

Litteraturhistorikern Johan Lundberg å sin sida skriver att han nyligen läste om Moliéres pjäs De löjliga preciöserna, som han upplever som särskilt aktuell i sin beskrivning av "hur en falsk värld frammanar falska människor."

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren frammanar en kedja av litterära referenser. Han berättar att han läser Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs Finska inbördeskriget, som är nyttig läsning om en förskräcklig historia. Med anledning av denna läsning rekommenderar Ljunggren vidare läsning av Väinö Linnas Torpartrilogi: Högt bland Saarijörvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Trilogin kan ställa läsaren inför frågan om det som hände i Finland också kunnat hända här. Svaret, berättar Ljunggren, kan man finna i Per T. Ohlssons bok 1918.

Se där! Mycket att ta sig an!

onsdag 20 december 2017

Bokrecension: Nils Dacke | Hans Hellström


Nils Dacke: Den katolske bondehövdingen är skriven av historikern Hans Hellström (f. 1957). Skriften utkom 2009 som nummer tre i Birgittaföreningens skriftserie.

* * *

Med Lars-Olof Larssons Dackeland i färskt minne känns det ovanligt lämpligt att ge sig i kast med Hellströms bok om Dacke. Det rör sig om en småskrift, och sällan är böcker i sådant behändigt fickformat som Nils Dacke.

Hellström skriver Dackes historia ur ett romerskt-katolskt perspektiv, med särskild emfas på den kyrkliga konflikten som anledning till upproret. Dess vederhäftighet ur lärosynpunkt garanteras därtill genom ett biskopligt imprimatur genom biskop Anders Arborelius, vilket skall betyga att skriften ingalunda rymmer några kätterska uppfattningar enligt katolsk uppfattning.

Nils Dacke ger en snabbkurs i hur upproret spreds över Småland till vissa angränsande områden, hur det utvecklades och till sist slogs ner och hur Dacke själv sköts ner i blekingska skogarna år 1543. Samt beskriver kort efterskalven därefter.

Själva sättet att skriva vittnar, liksom det fysiska formatet på skriften, om en vilja att göra framställningen kompakt. Så här kan det låta:
"Ett stort slag stod vid Svartån mellan Skrukeby och Mjölby. Det hela kan sägas ha slutat oavgjort. Dacke drog sig därefter tillbaka till Småland. Striden vid Skrukeby-Mjölby var en vändpunkt i Dackefejden."
Det som ger boken sitt särskilda syfte är egentligen den avslutande diskussionen.

Hellström argumenterar där för att en materialistisk historieuppfattning utkorat de materiella orsakerna som huvudanledning till upprorets utbrott, det vill säga skattepålagorna och förbudet mot gränshandel.

Mot detta framför Hellström en idealistisk historieskrivnings värde, som snarare vill lägga tyngdpunkten på de idémässiga anledningarna till fejden, närmare bestämt människornas reaktion på kung Gustav Vasas stenhårda räfst med kyrkorna i Småland.

Själv skulle jag med emfas vilja hävda att dessa två anledningar tillsammans fullgott förklarar att det blev så som det blev, och att de två inte behöver rangordnas, utan tillsammans ingår i ett komplex av problem som smålandsbönderna härledde till centralmaktens försök att göra sig gällande i deras trakter.

Vidare, att som Hellström definiera historiematerialismen som människans benägenhet att vara "ekonomisk och vinstmaximerande", ja, det förefaller lite kärvt. För den bonde som helt plötsligt ålades att betala extraskatter handlade det väl inte nödvändigtvis om att vara vinstmaximerande eller ens ekonomisk i mer sofistikerad mening, utan snarare om förmågan att hålla sitt hushåll vid liv och gården som ekonomisk enhet flytande.

Jag tänker mig därför att det därmed torde vara svårt att säga att kungens övergrepp mot kyrkan och allmogens där ihopsamlade rikedomar var utlösande faktor i högre eller lägre grad än de skärpta ekonomiska villkoren hemmavid. Det torde helt enkelt kunna vara så, att alltsammans flöt ihop till ett enda vrål mot överhetens maktfullkomliga beteende.

* * *

Hellströms Nils Dacke fungerar förtjänstfullt som inledning till Dackefejden. Det skadar heller på intet vis att betona kyrkans centrala funktion i bygden vid denna tid, och hur illa det måste tagits upp när centralmakten med kraft agerade mot den lokala allmogens religiösa nav. Det silver som kungen plundrade kyrkorna på var ju betalt av allmogens egna förfäder.

Rimligen måste det ha tagit i hjärtat och tillsammans med kungens övriga åtgärder – kanske snarare än före eller över kungens övriga åtgärder – ha agerat som eldfängt bränsle till den konflikt som snart blossade upp.

Hellströms avslutande reflexion om att det blir upp till var och en att etikettera Dacke som frihetskämpe eller förrädare kan möjligen, få ett som svar, att Dacke och många med honom helt enkelt tröttnade på att hunsas av överheten — både vad gäller penningar och andlighet.
– – –
Nils Dacke: Den katolske bondehövdingen, Hans Hellström. Veritas Förlag 2009. Birgittaföreningens skriftserie, nr 3. ISBN: 978-91-89684-59-1. 53 sidor.

söndag 17 december 2017

Bokrecension: Nihilistiskt credo | Lars Gyllensten

Nihilistiskt credo: Estetiskt, moraliskt, politiskt m.m. är en samling texter av läkaren och författaren Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom 1964.

* * *

Den som i Nihilistiskt credo söker en lärobok i nihilism söker förgäves. Vad man däremot kan hitta är stråk av författarens egen radikala brist på ortodoxi, en programmatisk icke-programmatik.

Gylllenstens uppfattning är, att det är bäst att inte förbinda sig till en ideologi: att vara beredd att vara idémässigt otrogen, att bevara sig fri från de teorier som gör anspråk på helhetsförklaringar.

Det innebär inte att han avsvär sig åsikter. Åsikter har han. Men han sätter dem inte i samband med eller som en följd av en viss lära, ty varje lära blir en avgud. För att använda en av mina favoritmetaforer, så ser han terrängen och anpassar sig till den, men misstror varje karta som gör anspråk på att skänka överblick och förklaringar.

På tal om politik skriver han:
"Varje tolkning innebär att man formar sig en bild av vad som föreligger, och en bild innebär ett skapande; den är fylld av värderingar, av dolda avsikter och personliga bekännelser och upplevelser."
Och mer allmänt:
"En av kärnpunkterna i mitt författarskap, som jag ser det, är motviljan och polemiken mot det definitiva."
Skepticismen mot färdiga system får agera ledmotiv i flera av de artiklar och essayer som utgör Nihilistiskt credo. Textsamlingen i sig spretar åt många håll. Tre av texterna uppehåller sig vid Sören Kierkegaard, en tänkare som för Gyllensten uppenbarligen har stor betydelse, fastän Gylllensten själv inte är religiös.

För honom är Gud död, och därmed har "människorna själva [...] makt att förbjuda och att tillåta." Där har, menar han, författarna en möjlighet att anlägga sina perspektiv.

Andra texter förefaller djupa, men huruvida de verkligen är det, eller blott dunkla, undandrar sig mitt bedömande.

* * *

Gyllenstens författande är sökande och hållningslöst experimenterande. Han skriver:
"Jag söker ett sätt att beskriva världen och mitt eget förhållande till den, så att jag kan försonas med dess villkor utan att blunda för allt sådant, som uppreser sig mot min vilja."
Nog anar vi existentialismen här? Subjektet ser ut på världen, en omvärld hon inte kan frigöra sig från, och försöker klä den i ord, försöker göra den uthärdlig. Själva formulerandet av omvärlden blir för Gyllensten ett verklighetsgörande av densamma.
"Så som ens kropp sträcker sig så långt ens fingrar når, dit och inte längre men också ända dit, så sträcker sig ens verklighet, som man verkar med och inom, just så långt som ens ord når."
Själva subjektet självt utsätter Gyllensten för sin kritik. Han skriver om hur själva personen är "en mask" och att det där bakom finns "ett hål", som ständigt påverkas av det yttre. Det är först i interaktionen med detta yttre som människan blir kreativ och bryter av från sitt naturliga tillstånd ociviliserad lojhet, ett vilotillstånd.

* * *

Gyllenstens anti-programmatiska, oortodoxa hållning är djupt intagande. Den består inte i avslagen indifferens till omvärlden, men han vägrar att anta en världsförklaring, vare sig den kommer i politisk, filosofisk eller religiös form.

Författaren agerar utifrån partikulariteterna, inte utifrån ett system som säger sig äga svaren redan på förhand. Gyllensten förefaller anse att sådana anspråk leder till att systemet fungerar som en avgud. Det är fara värt, tolkar jag honom, att det abstrakta, abstraherande systemet då antar verkligare form än verkligheten själv. Att dess profetior blir tillförlitligare än tillvaron såsom den utvecklar sig.

Dit kan jag följa Gyllensten. I hans nattsvarta eller tröstande tanke om livet kan också min egen fragmentariska livshållning finna genklang. Han skriver:
"Ofödd och otänkt var jag innan jag blev till, och död är jag sedan, och mitt liv är ett litet moln av gnistor som sprakar i ett mörker så att till och med själva molnet mest består av mörker och minst av hetta och ljus."
Nihilistiskt credo inbjuder mig till fördjupat studium av Gyllenstens författarskap.
– – –
Nihilistiskt credo: Estetiskt, moraliskt, politiskt m.m., Lars Gyllensten. BLM/Albert Bonniers förlag 1964. 99 sidor.

lördag 16 december 2017

Bokrecension: Dörrar till främmande rum | Lars Lönnroth

Dörrar till främmande rum: Minnesfragment är en självbiografi skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap. Boken utkom 2009 på Atlantis.

* * *

Den oförliknelige Esaias Tegnér skrev:
"Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin ..."
Men om nu någon har rätt att yvas över fädrens ära torde det vara Lars Lönnroth. Han är son till den legendariske historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth, systerson till Olof Lagercrantz, och längre tillbaka bland anorna hittar vi Erik Gustaf Geijer.

Men Lars Lönnroth har också skäl att yvas över sin egen verksamhet som litteraturvetare och kulturpersonlighet. Att något lära känna honom i självbiografin är ett nöje. Däri möter vi reflexioner kring hans personliga utveckling från barnaåren till pensionen, hans tankar kring sitt ämne och samtida kulturfenomen, och inte minst anekdoter om den långa rad kulturgestalter och akademiker han mött.

* * *

Fastän Lönnroth en gång enligt eget vittnesbörd räknades som arg, ung man, är självbiografin långt ifrån någon manifestation av denna ilska. Den har definitivt inte tillkommit för att göra upp räkningen med någon.

Därmed inte sagt att Lönnroth duckar från att redovisa de konflikter där han varit inblandad, men dessa redogörelser är i regel mycket sansade, ibland med kommentarer som ger hans kritiker åtminstone delvis rätt. Men, som han skriver om sig själv:
"... för tystnadens diplomati har jag aldrig haft fallenhet."
Således får till exempel en akademisk fiende pseudonymen "docent Pingvin"...

* * *

Som exempel på de meningsstridigheter som Lönnroth deltagit i, kan nämnas ett särskilt betydande fall. Lönnroth framförde vid sin disputation den på sina håll förkättrade uppfattningen att det isländska sagostoffet var påvisbart påverkat av europeiska influenser.

Det fanns en stark åsiktsgemenskap med motsatt uppfattning: att sagomaterialet i huvudsak sprungit upp ur den isländska karga jorden.

En akademiker med denna senare uppfattning, var Peter Hallberg. Och han blev fakultetsopponent vid disputationen. Med resultatet att tillställningen synes blivit tämligen otrevlig. Relationen med Hallberg skulle komma att vara frostig under lång tid, men något tinas upp efter dennes pension från sin dåvarande post som professor i Göteborg, en post varpå Lönnroth själv kom att ersätta sin gamle vederdeloman.

* * *

Lönnroth framstår i memoarerna som en principfast och sympatisk karl, med stor kärlek till sitt forskningsfält, till litteraturen och kulturen.

Han har alldeles uppenbart kämpat för humaniorans plats i tillvaron oavsett var han befunnit sig i världen: i studentrörelsens Berkeley, i marxisternas Aalborg, som chef för Svenska Dagbladets kulturredaktion, i den åtstramade utbildningspolitikens Sverige och Göteborg. Eller som anordnare av lärda konferenser, och som deltagare i olika nämnder.

Därtill har han stått för stringenta vetenskapliga ideal. Han skriver i samband med sin pensionering:
"Postmoderna 'forskares' mumbo-jumbo var jag dödstrött på."
Den som stiftat bekantskap med vissa humanistiska akademiska sammanhang under 2000-talet kan måhända känna igen den tröttheten och instämma i professor Lönnroths bedömning.

* * *

De miljöer där Lönnroth vistats och som han tar med läsaren till är spännande, intressanta och ofta charmiga. Även om de inte uteslutande verkar ha varit platser av fullständig trivsel när det begav sig.

Men läsaren känner av den politiskt överladdade stämningen vid Aalborgs universitetscenter, likaledes den bohemiska känslan vid Berkley-universitetet dessförinnan. Men också en konferens i Archangelsk vid Vita havet blir synnerligen väl gestaltad. För att nu bara nämna något.

Dörrar till främmande rum är mycket välskriven. Jag uppskattar den raka stilen, och därtill öppenheten även i tänkbart känsliga ämnen, inte minst vad beträffar beskrivningar av familjerelationer. Personporträtten är konsekvent levande.

Inte minst gäller det den uppriktiga och empatiska skildringen av modern Ebba Lagercrantz – syster till Olof Lagercrantz — vars livsöde, särskilt efter skilsmässan från Erik Lönnroth, blev nog så tungt och smärtsamt. Vidare får Lönnroths inte okomplicerade förhållande just till morbrodern Olof Lagercrantz sitt beskärda utrymme i boken.

Men också original, vänner och bekanta som Lönnroth träffar på i den akademiska och kulturella världen framträder med puls och tydliga konturer. Bland dem vännen Sven Delblanc.

* * *

Självbiografin är emellertid inte enbart en bok om människan Lars Lönnroth, hans verksamhet och författarskap. Den ger också en utblick i den lärda, vittra och kulturella världen, från Lönnroths perspektiv.

För oss som inte var med under de akademiska striderna och de omvälvningar som utspelat sig i kulturvärlden för några decennier sedan är därmed Dörrar till främmande rum ovärderlig som källa till insikt i hur det var att då befinna sig mitt i dessa händelser, då de skedde. Vi får se med Lars Lönnroths egen blick på den värld han haft omkring sig. Och det är ett privilegium.
– – –
Dörrar till främmande rum: Minnesfragment, Lars Lönnroth. Atlantis 2009. Grafisk form: Christer Jonson. Omslagsfoto: Anna Klint. ISBN: 978-91-7353-336-2. 495 sidor.

onsdag 6 december 2017

Bokrecension: Fänrik Ståls sägner | Johan Ludvig Runeberg

Fänrik Ståls sägner är skriven av Johan Ludvig Runeberg (1804-1877). Boken består av två diktsamlingar; den första utkom 1848, den andra 1860.

Jag har läst boken i Fabel Pockets utgåva 1991, med klassiska illustrationer av Albert Edelfelt (1854-1905).

* * *

Fänrik Ståls sägner kom att ta Sverige med storm. Fastän sångerna eller sägnerna i den utspelar sig nästan uteslutande i Finland och behandlar det finsk-svenska nederlaget mot Ryssland 1808-1809 som innebar att Ryssland fick överhöghet över landet och Sverige miste sin östra rikshalva, kom boken att bli en stor succé även här.

För inte länge sedan var verket obligatorisk läsning i skolan, och än finns de som utan problem kan citera ur sångerna det består av. Fänrik Ståls sägner kom att tränga undan Esaias Tegnérs Fritiofs saga som gemensam skollektyr.

Runeberg själv, finlandssvensk poet, tidningsman, kritiker, akademiker, präst, och med tiden förkroppsligad nationalinstitution, målar i detta sitt mest kända verk upp det som han framställer som det genuint finska framför läsarens ögon: den vidunderliga naturen, de tappra och hurtiga människorna, den djupa fosterlandskärleken.

Runeberg fokuserar inte så mycket på krigets katastrof, som på finskt hjältemod, kärleken till finsk jord och Finlands rika skatt av minnen: han visar att finnarna har ett nära förflutet att vara stolta över, och ingjuter på så vis mod. Även i förlusten är de tappra, med obruten kärlek till sitt kära land.

De totalt trettiofem sägnerna beskriver detta och annat utifrån olika perspektiv, än fokuserande på någon särskild historisk episod, än fokuserande på någon särskild gestalt.

* * *

Fänrik Ståls sägner är givetvis nationalromantisk så det förslår, ja, på ett sätt som kan kännas ovant i dag. Men den nakna kärleken, som inte blir chauvinistisk och verkligen inte främlingsfientlig ens mot de ryska fienderna, är intagande och känns helt äkta.

Det är den kärleken som tillsammans med tapperheten blir motivet genom sångerna; deras rent historiska realism får stryka på foten på vad som synes vara syfte med texterna — att höja nationalkänslan, nationalstoltheten, att föröka förbrödringen. Poeten äger självklar rätt att förfara med sitt stoff såsom han behagar.

* * *

Vissa av sångerna har blivit mer kända än andra, och icke så få formuleringar har fått vingar och lever sitt eget liv.

Den inledande dikten, "Vårt land", kom att tjäna som finsk nationalsång: därtill användes dess första och sista strof. Och till de mer kända dikterna hör också "Sven Duva", om den egentligen ganska oduglige soldaten som ständigt gör fel, men likväl därigenom lyckas göra rätt där andra flyr.

Ja, Sven Duva
"... kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok."
Duva bestämmer sig till sin soldatfaders förfäran att bli soldat. Kanhända skall han i kriget lära sig att göra rätt, ej tokigt. Han utsätts för exercisen, och han
"... tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom."
Och därigenom blev Sven Duva tämligen berömd. Men när kriget kom och det blev dags att dra ut, ställdes det i fråga om han var klok nog att följa med. Man bestämmer sig för att låta honom behålla "[g]evär och ränsel", men som dräng fick han tjäna, fastän han tydligen kom att slåss ibland.
"... och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt."
Men så blir det riktigt allvar av, och det gäller att förstöra en bro innan ryssen kommer, eller om det icke hinns, att "slåss till siste man". Man kommer dock till bron försent, och reträtt beordras. Sven Duva gör sin vana trogen tvärtom, och står så själv och försvarar bron. Undsättning kommer, och general Sandel ropar de orden:
"... släpp ingen djävul över bron ..."
Och där på bron möter Sven Duva sitt öde. Generalen konstaterar efter att ryssen tvingats tillbaka, att soldaten träffats och dött, och säger:
"Den kulan visste hur den tog ..." 
Och slutomdömet om soldaten blir:
"... ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott."
* * *

Poesin i Fänrik Ståls sägner är okonstlat timrat, men avvägd är den och mycket naturlig.

Sångerna lönar sig väl att läsas högt, som de väl gjorts otaliga gånger i både svenska och finska klassrum.  Tack vare deras tillgängliga form står de emot tidens tand, som annars gärna far illa åt äldre poesi.

Därtill kommer de eviga motiven om mod och fosterlandskärlek, som dock aldrig tillåts uttryckas i pekoralets form, utan också de fullt naturligt, enkelt, innerligt.

Fänrik Ståls sägner kan med stor behållning läsas än i dag. Och ett och annat i dem förtjänar helt klart att citeras högt vid väl valda tillfällen.
– – –
Fänrik Ståls sägner, Johan Ludvig Runeberg. Förord av Göran Hägg. Illustrationer av Albert Edelfelt. Fabel Bokförlag 1991. ISBN: 91 7842 116 0. 236 sidor.

måndag 4 december 2017

Bokrecension: Resa till Frankrike 1915 | Fredrik Böök

Resa till Frankrike 1915 är skriven av Fredrik Böök (1883-1961). Jag har läst andra upplagan från 1916.

* * *

Första världskriget har slitit sönder människor i över ett år när litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök på en inofficiell resa far till franska fronten och området där bakom. Han är på ett slags krigsturism, tillsammans med ett antal andra svenskar, ledsagade av franska officerare.

Besynnerligt nog är det märkvärdigt hur mycket i boken som handlar om annat än franska soldater, fronten och dylikt, även om detta senare utgör den största delen av boken. Men Böök glider ofta över i naturbetraktelser: hur sceneriet påminner honom om Skåne eller annat. Det är det ena.

Sen är det ju så att Böök är en inbiten Tysklandsvän och mer än så. Han skriver själv att han ser sig som fransmännens vän och tyskarnas broder. Han berömmer förvisso ofta den franska tapperheten och fransmännens sätt att föra krig, men ställer det i jämförelse med tyskarna, som beständigt i hans bedömning hembär segern. Det är det andra: i boken om resan till Frankrike är tyskarna ständigt närvarande.

Böök beklagar också att han i ett krigsfångeläger möter icke nationaltyskar, utan polacker som kämpar på tyskarnas sida. Kanske är det därför han kan ge fransmännen ett visst medhåll i att fångarnas klagomål beror på att de blivit allför bortskämda.

Större är medkänslan för de tyska officerare som han också får besöka i ett fångläger: han lider med hur de behöver ställa upp sig inför de gästande svenskarna, hur de får stå kvar där ute medan svenskarna visas runt i klostret där de bor.

Vidare reagerar Böök starkt på den franska motviljan visavi tyskarna. Förståelse för att fransmännen kan tänkas reagera negativt på att ha kriget på sitt territorium och därför inte är särdeles förtjusta i tyskar märks av i begränsad utsträckning. Och ha skriver:
"I den franska fantasien har bochen [tysken] vuxit ut till ett perverst, sataniskt odjur, något i stil med sagornas varulf. Att man här står inför en ren psykos, en massuggestion af skräckfullaste slag, fullt jämförlig med häxhistorierna, det tror jag knappast någon psykiatriker skulle ha lust att bestrida."
Bööks tysksympatier är alltså alldeles uppenbara redan här, samma sympatier som skulle leda honom till vanrykte i Sverige, då känslorna bevarades även under andra världskriget.

För övrigt gör Böök senare en resa också till Tyskland och Polen, som han skildrar i Resa till Tyskland och Polen 1916. Båda den och Resa till Frankrike 1915 utkom 1916. Gissningsvis i kronologisk ordning.

* * *

Fredrik Böök är en utskälld man; den senare utvecklingen gjorde det oundvikligt. Hans kärlek till Tyskland skymde vad som faktiskt kom att utspela sig där under trettio och fyrtiotalet. Men hur kallt det än kan synas att säga, så var Böök mer än sina tyska sympatier.

Han var en lärdomsgigant inom det svenska litteraturhistoriska fältet. Hans litterära produktion var enorm. Och hans insatser för tillgängliggörandet av värdefull litteratur var omfattande, till exempel genom sammanställningen av Esaias Tegnérs och Verner von Heidenstams samlade verk.

Till detta kommer att han skrev en mycket vacker och klar svenska. När jag nyss läste Harald Hjärnes Blandade Spörsmål slogs jag av dennes vackra, men mycket ålderdomliga prosa. Den är som en slingrande skogsstig i skön grönska. Böök, som skriver en sådär två decennier, har en helt annan stil. Nu är det fråga om fjällprosa: klara och tydliga texter, men aldrig banala.

Och vad beträffar Resa till Frankrike 1915 vittnar den fortfarande om Bööks personliga uppfattningar om kriget. Den berättar om vad han lade märke till, och hur han tänkte kring de stridande makterna. Det är en fragmentartad bit av krigsreceptionen genom en svuren tysklandsväns ögon.
– – –
Resa till Frankrike 1915, Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. Andra upplagan. 128 sidor.

lördag 2 december 2017

Bokrecension: Blandade spörsmål | Harald Hjärne

Blandade spörsmål är en samling artiklar och tal av historikern Harald Hjärne (1848-1922). Boken utgavs år 1903 och innehåller texter från åren omkring förra sekelskiftet.

* * *

Den spränglärde historikern Harald Hjärne är i dag kanske mest känd för att han lyckades revitalisera forskningen kring Karl XII. Som vetenskapsman blev han doktor 1872, fick extra ordinarie professorstjänst 1885 och ordinarie professortjänst 1889. Därtill blev han 1903 ledamot av Svenska Akademien och 1905 ledamot av Vetenskapsakademien.

Hjärne satt i riksdagens andra kammare 1902-1908 samt i första kammaren 1912-1918. Hjärne hör för övrigt hemma på högersidan om mitten i politiken. Han är alls inte stockkonservativ, i vissa frågor är han snarare liberal. Han har inget som helst till övers för rasism, rasideologi eller nationalistisk chauvunism, men är avgjort fosterlandsvän.

* * *

I Blandade spörsmål kan vi ta del av Hjärnes uppfattningar i olika frågor för dagen under hans tid.

Han skriver till exempel om neutraliteten, och inte minst om vikten av en väpnad neutralitet som inte är avhängig beskydd av andra stater.

Han behandlar unionsfrågan. Och han uppehåller sig en hel del vid Sydafrika, främst då konflikten mellan Storbritannien och boerna, där han tar de förras sida. Överhuvudtaget argumenterar han för — den engelska — imperialismens positiva betydelse för de regioner som koloniseras, i det att imperiet ger områdena stabilitet och fred.

Rörande Amerika, som han också skriver om, förhåller han sig försiktigt avvaktande, men ser dess framtida möjligheter att bli en stormakt.

Hjärne ägnar sig också åt en del litteraturkritik. Det finns med en text om Verner von Heidenstam och en om August Strindberg. Bådas uppfattningar beträffande historia kritiserar han, men framhåller samtidigt konstnärens rätt att utforma det historiska stoffet på det sätt som denne själv behagar. von Heidenstam kommer dock betydligt lindrigare undan än Strindberg.

Dessutom rymmer Blandade spörsmål en utredning av arbetet som genererade unionen mellan England och Skottland på 1700-talet.

* * *

Hjärne önskar en reform av det svenska militärväsendet. Man anar värnpliktssystemets intåg på arenan, ett system som han ser kombinerat med andra samhällsreformer - främst beträffande rösträtten. Sverige bör göra sig försvarsmässigt oberoende av andra stater.

Fredsivrarnas arbete förefaller Hjärne se som naivt, och i vad som blev en profetia om framtiden kommer han att få rätt. Han skriver i en artikel från år 1899:
"Huruvida det kommande tjugonde århundradet får skåda en utveckling, som mildrar de nationella lidelsernas motsatser, är i denna stund synnerligen ovisst. Det är minst lika sannolikt, att nationalismen i sin sammanflätning med andra äldre och nyare omstörtningsmakter samlar sina yttersta krafter till katastrofer i samma stil som trettioåriga kriget och franska revolutionen."
Kriget står alltså som en mycket tänkbar möjlighet. Sverige gör därför rätt i att väpna sig för att försvara sin neutralitet.

Beträffande stormakterna har Hjärne sina särskilda sympatier. Han uppskattar Storbritannien, tycker inte alls om Ryssland – ett land som han är något av en expert på – och står också ganska främmande för Tyskland. Amerikanerna ser han i någon mån som en systerstat till Storbritannien.

* * *

När man läser Blandade spörsmål slås man av Hjärnes bitande stil. Han är syrlig, ironisk och sarkastisk. Sarkasmen är slipad skarp och sårade säkert åsiktsmoståndare i sin tid. Och genom sin bildning har han lätt för att göra historiska exempel eller andraga paralleller.

Sammantaget gör texterna ett helgjutet, lätt överlägset, intryck.

Vad gäller det rent språkliga är prosan glänsande 1800-talsmässig, där meningar kan bli oöverblickbart långa och bisatserna äga egna bisatser. Ja, stora delar av boken har jag nog läst två gånger: omläsningen blir nödvändig för att navigera rätt i texten. Därför vinner Hjärne i dag inget klarspråkspris, men språket är utmärkt vackert i sin egen rätt och betraktad utifrån sin egen tid.

* * *

Varför ska man då läsa Blandade spörsmål i dag?

Jo, för det första erbjuder artiklarna och talen skarpa och detaljrika ögonblicksbilder av det politiska landskapet åren omkring förra sekelskiftet. Vi får läsa hur argumenten gick, och vilka ämnen som för dagen ansågs brännande. Vi får helt enkelt en direktkontakt med den tidens arbete med olika politiska spörsmål.

För det andra utgör Hjärnes bok en slags språklig övning för oss nutida läsare. Lärda människor skrev helt enkelt på ett annat sätt än vad vi är vana att läsa i dag. Det är en mer ansträngande läsning som krävs av oss, men det är också en slags skönhetsupplevelse att njuta av texter utformade på detta vis.
– – –
Blandade spörsmål, Harald Hjärne. Albert Bonniers förlag 1903. 335 sidor.

torsdag 23 november 2017

Bokrecension: Fria tankar | Robert Ingersoll

Robert Green Ingersoll
Fria tankar är en samling texter av Robert Ingersoll (1833-1899), översatta till svenska av Axel Berggren.

Samlingen utkom, i denna översättning, på svenska år 1907 hos Björck & Börjesson.

* * *

Fritänkaren Robert Green Ingersoll, kallad "The Great Agnostic", anförs sällan i svenska sammanhang. Han var tjänstgjorde som överste för Nordstaterna under inbördeskriget, jurist och en mycket omtyckt amerikansk folktalare. Efter hans död publicerades hans tal i tolv volymer.

Ett av de ämnen som var centrala för honom var religionskritik.

* * *

Målet för Ingersolls dundrande religionskritik är framförallt kristendom i dess biblicistiska och renläriga form: sådan kristendom som hävdar att Bibeln är sann i allt den uttalar sig om, och bejakar både läran om himmel och helvete.

För en svensk läsare av i dag kan sådan kristendom synas främmande. Men den finns fortfarande kvar. Hos oss främst hos vissa frikyrkor och till och med i undanskymda vrår av Svenska kyrkan. Annars är den väl mest framträdande i amerikansk kultur.

Det innebär dock inte att Ingersolls religionskritik helt missar målet om den riktas mot liberalare former av kristendom, även om det knappast är den formen av religiösa idéer som Ingersoll hade främst i huvudet när han höll sina tal.

* * *

Ingersoll anser den renläriga religiositeten vara en stor plåga för mänskligheten.

Han menar att den satt mänskligheten i träldom under en tyrann i himmelen och under präster på jorden, som hotar med helvetet och lockar med himmelen. Han menar att denna form av absolutistisk kristendom försöker förmå människor att förlita sig mer på tro på prästernas gissningar än på eget och personligt intellektuellt sökande av sanningen.

Att människorna ska bli fritänkare, tänka fritt, är av avgörande betydelse för Ingersoll. Religionen och dess dogmer skall inte stå i vägen för den fria tanken och inte heller för det finaste i världen: sökandet efter lyckan, som ger livet mening.

Och jag tror, att även en heterodox kristen av i dag kan få sig tankeställare av att låta sig drabbas av Ingersolls hammarslag. Åt mycket kan denne moderna kristna människa säga Äh, det där tror vi inte längre på, helvetet har vi avskaffat och djävulen också. Åt annat krävs att han backar tillbaka lite och förhåller sig på till på ett mer reflekterat vis.

* * *

Texterna i Fria tankar har rimligen i flera fall framförts som tal. Själva den språkliga formen tyder på det. Texterna är fulla av effektfulla upprepningar, slagkraftiga formuleringar, och korta satser. Emellanåt dyker en illustrerande anekdot upp, som fungerat som humoristisk krydda vid framförandet.

På många sätt är förvisso Ingersoll en agnostisk, religionskritisk predikant. Men icke med absoluta anspråk:
"Jag gör icke anspråk på att säga, hvad som är absolut sannt, utan hvad jag anser vara sannt."
Hans evangelium är ett framåtskridandets evangelium, framåtskridande här på jorden, i en naturlig värld, och målet är lycka.

* * *

Ingersoll är även före sin tid vad beträffar sociala frågor.

I Fria tankar framkommer särskilt hans syn på kvinnor och barn, som förefaller mycket moderna. Kvinnan jämställs med mannen och barnen rekommenderas att bli uppfostrade utan aga och dessutom att få äta vad de tycker om och att både gå och lägga sig och stiga upp när de önskar.

Överhuvudtaget framstår Ingersoll som mycket hem- och familjekär.

* * *

Fria tankar spänner över mer än sexhundra sidor. Det är givet att det på så mycket utrymme också kommer med en hel del tveksamheter. En religionsvetare skulle kunna ställa upp en rätt diger lista på teologiska eller kyrkohistoriska tveksamheter eller misstag som Ingersoll ger uttryck för.

Det i sig kan ge en religiös människa skäl att avfärda helheten. Men det vore också ett misstag. För även om en och annan bredsida från översten skjuter snett eller rakt ner i vattnet, så är andra desto mer träffsäkra.

En utmärkande sak för Ingersoll är för övrigt hans vetenskapstro. För honom är vetenskapen vägen till människans frälsning, inte religionen. Vetenskapen skall bringa medlen för en bättre värld.

Och det är ju helt rätt, men det är inte vetenskapen i sig som skänker detta, per automatik, vilket de vetenskapliga framstegen i massdödsmetoder under 1900-talets krig visar. Vetenskapen i sig är viljelös: människorna måste använda dess resultat till det som gagnar människan, för att den skall bana vägen till en bättre värld. Som Ingersoll själv skriver:
"Människan måste förmedelst sin intelligens söka skydda sig själf. Hon får ingen hjälp från någon annan värld."
* * *

För att illustrera Ingersolls sätt att uttrycka sig kan det vara på sin plats att anföra några exempel. Här följer därför tio citat ur Fria tankar.

"De kristnas Gud är en på tronen upphöjd gissning — ett kanske — en ogrundad slutsats." 
"Ingen människa med ett spår af humor har någonsin grundat en religion — aldrig någonsin." 
"Religionen har icke förädlat människan — människan har förädlat religionen. Gud fullkomnas i den mån människan skrider framåt." 
"Vilden ber till en sten, som han kallar Gud, medan den kristne ber till en Gud som han kallar ande. Och bådas böner göra lika mycket nytta." 
"Om du finner slafveriet uppehållas i en bok, som säges vara skrifven af Gud, hvad skulle du då vänta att finna i en bok inspirerad af djävfvulen?" 
"Lycka är lifvets sanna mål och syfte." 
"Fåfängt hafva alla tämpel uppbyggts, alla altare rests, alla offer gjorts, alla böner bedts. Ingen gud har trädt emellan, ingen bön blifvit hörd, ingen hjälp har kommit från himlen." 
"Den nakne vilden, som tillbedjer en trägud är den religiösa ekvivalenten till den skrudade påfven, som knäböjer framför en bild af den heliga jungfrun." 
"Skolhusen äro de verkliga templen och skollärarne de sanna prästerna." 
"Alla religionssystem förslafva själen."
* * *

Fria tankar utgör i dag två saker. Dels ett historiskt dokument över hur religionskritiken yttrade sig under senare delen av 1800-talet. Dels ännu potenta delar som fortfarande fungerar som religionskritik.

När boken utkom i Sverige måste den ha ägt förmåga att skaka om rätt rejält. Jag tänker mig en intellektuell lantbrukare i en gammalkyrklig bygd, som kommit över denna rejäla lunta och läst in sig på den, och sedan avfyrat sina funderingar gentemot en konservativ svartrock.... Ja, det hade kanske kunnat agera som dynamit i ett berg!
– – –
Fria tankar, Robert Ingersoll. Övers. Axel Berggren. Björck & Börjesson 1907. 623 sidor.